lördag 22 juni 2019

Pianokalas





När ungen som bara vill spela piano ska fylla år.  Och allt han hönskar sig är ett elpiano. För att kunna ta det med sig, kunna ta upp det på sitt rum, och kunna spela nere i studion.  När det stora och tunga akustiska pianot liksom inte räcker till, tycker han.  Letar runt och hittar. Pianot. Ingen hemlighet riktigt, vill ju att det ska bli rätt, kännas rätt. Så han får prova det. Spela och könna och bestämma. Såklart han vill ha det. Och får fira födelsedag en månad i förväg.







onsdag 12 juni 2019

Sommarkastanj




Kastanjen mitt på gården. Det är juni och kastanjen blommar. Surr av humlor och bin som letar nektar. Och doften. Den doften.  Kastanjen. Som ger oss skugga när sommarsolen står högt och bränner bleka kinder. Som ger skydd från sommarregnet när det kommer. Som hjälper till att föda bin och humlor som pollinerar våra grönsaker. Och ger oss tvättnötter hela vintern sen. Kastanjen.






måndag 27 maj 2019

Hjärtat




Hon möter mig på vägen. Hon tar min hand igen och tar mig med. Går åt ett annat håll än jag tänkt, men jag följer med. Vi går långt och kommer ut vid en strand. Solen lyser och det är ljust och varmt. På stranden ser jag en dörr och jag vet direkt att det är samma dörr. Den som vi hittade när vi ritade kartor. Dörren öppnas utåt och jag öppnar. Går in. Det är mörkare där inne. Oväder. Det är ett rum med väggar och tak, men jag kan ändå se mörkret på himlen torna upp sig. Och där, mitt på golvet ligger det någonting. Jag måste gå närmare för att se vad det är. Ett barnahjärta. Det är gråaktigt i färgen och slår svagt, så svagt, men det lever. Jag går fram. Sätter mig på huk. Tittar. Tar upp hjärtat i mina händer och håller det en stund. Hjärtat börjar slå hårdare, starkare, och det får tillbaka färgen.  Jag reser mig upp för att gå och ta hjärtat med mig, men rummet hindrar mig. Hjärtat får inte flyttas. Jag lägger det motvilligt tillbaka och lämnar rummet. Stänger dörren. Men jag vet att jag måste komma tillbaka.






fredag 24 maj 2019

Majträdgård



Majträdgård. När plommonträden just blommat ut och översvämmat marken med vita blad. När daggkåpan fällt ut sina kjolar och börjat blomma. När frösådd vallört äntligen, äntligen slagit ut för första gången och tulpanerna blommar röda som blod utanför dörren. Ålandsroten som så sakta börjar sträcka sig upp i ljuset, med stjälkar som snart kommer att vara människohöga. Valerianan som håller på att hämta sig efter den tidiga rotskörden för medicinskåpets tinkturer. Hjärtstilla, myntor, citronmeliss och järnört. Alla har de tagit fart av efterlängtad vårsol och trädgården som vilat har vaknat och människorna i huset med den.



























måndag 11 mars 2019

klättrar



Nu är det hon som tar min hand. Säger att jag har glömt hur man leker. Hon skrattar och drar mig med och jag vet att hon har rätt och följer med. Till gungorna där utanför. Kom!, säger hon och hoppar upp på en gunga och börjar gunga fram och tillbaka. Snart gungar hon högt ovanför mig och jag får svindel bara av att titta på henne. Jag tar en egen gunga och gungar. Minns.  Pirret i magen. Den svindlande känslan. Snart gungar vi tvilling. En lång stund av fram och tillbakavindar i håret och lekande magpirr. Vi gungar länge innan hon frågar mig om jag är redo att hoppa. Jag tvekar. Undrar om min vuxenkropp klarar av barndomshoppet. Men jag hoppar. Landar mjukt i sanden och hon skrattar åt mig. Tar min hand igen. Hon börjar rita en karta i sanden och jag ser på en stund, undrar. Tills jag förstår. Alla rummen och gångarna och minnena och nycklarna. Vi ritar. Tills vi kommer till en låst dörr. Hon säger mig att det är ett rum hon inte kommer åt och jag vet att jag måste gå in där. Att bara jag kan öppna dörren. Måste öppna dörren. Hon säger att det kommer att göra ont och jag nickar. Öppnar. Går in. Det är mörkt. Skuggigt. Fördragna gardiner och lakansklädda möbler, leksaker. Spindelväv. En klump i magen. Ett tryck över bröstet. Och jag går in. Jag drar bort gardinerna. Öppnar fönstret och släpper in ljuset. Lyfter på lakanen och drar bort spindelväven. En stund ser jag henne i dörren. Hon gråter. Väntar in mig. Jag ser mig omkring. Jag vet att jag har öppnat en dörr och släppt in ljuset och nu måste tiden få göra sitt. Hon räcker mig sin hand igen och vi går därifrån. Lämnar en glipa i dörren. Hon skrattar igen och drar iväg med mig. Jag undrar vad vi ska göra nu, när jag ser vart vi är på väg. Till skogsdungen en bit bort. Såklart. Vi ska klättra upp i den högsta tallen och se ut över hela världen. Sitta och känna tiden passera under våra fötter.
Vi klättrar upp. Jag tittar tillbaka, till gungorna därborta. Till kartan på marken. Liksom fastetsad nu, med färger och gropar och kullar. Hon har redan klättrat högt upp i toppen och jag undrar om jag vågar följa med. Jag ser hennes underbara mod och självklara glädje och förstår vad hon menade. Jag vet att hon har rätt. Jag har glömt bort att leka. Och hon påminner mig om hur lätt livet kan vara att leka. Att leva. Jag andas in. Och börjar klättra.







måndag 4 mars 2019

yllelinne





Letat hela vintern efter yllelinnet nånstans i garderoben. Hittar ingenstans. Saknar varmt ylle mot vinterfrusen hud. Lite strävt. Friktion. Varmt. Hittar garnnystan av åländsk ull bland högarna av garn. Stickar några dagar. Glömmer bort. Stickar lite till. Och när vintern skrattande återtar mark, träd och luft i marsljuset hänger linnet färdigt på tork över spisen. Kryper långt in i det. Känner det fästa som hud. Och tänker att det sitter där det sitter tills majvärmen lockar det av mig.






fredag 1 mars 2019

Fransk ros



Les Miserables. Drömmar och ängtan om en annan värld. En rättvis värld. Unga som blödde bakom barrikaden och en historia om kärlek mitt i eländet. Musiken som ljuder ur högtalaren och filmen vi sett flera gånger. Och drömmen om att en dag göra en egen uppsättning någonstans i världen. Beppe tar fram tyg och tråd och experimenterar. Rosen. Symbolen för revolutionen. Och det blir fel. Och fel igen. Kanske en gång till innan det blir bra. Och rosor växer fram ur hans händer.