tisdag 11 september 2018

Alldeles nära mat




Hämtar in färskt från trädgården för att laga lunch. Potatisarna han satte själv, löken som vi knappt trodde fanns längre och så äggen som ligger lite varstans i trädgården.  Alldeles nära. Alldeles giftfritt. Och det godaste som finns.





Einstein´s dreams

 









En roman om tid. Att leva tiden. Mäta tiden. Rädas tiden och ta vara på tiden. Om människor. Om det mänskliga. Om våndan av ett kort dödligt liv och fantasin om odödlighet. Om att minnas allt, och att minnas inget alls. Om att flytta högt, högt upp för att spara några minuter. Eller leva bekymmerslöst i dalen. Om vår fascination, rädsla och förundran över tiden vi själva hittat på.


"In this world, there are two times. There is mechanical time and there is body time. The first is as rigid and metallic as a massive pendulum of iron that swings back and forth, back and forth. The second squirms and wriggles like a bluefish in a bay. The first is unyielding, predetermined. The second makes up it´s mind as it goes along."


Alan Lightman, -Einstein´s dreams-





lördag 8 september 2018

Höstträdgård














Höstträdgård. Varm sommar. Torr. Vattnat. Vattnat. Och vattnat mer. Och fastän jorden krasat under fötterna och sommarsolen lyst obönhörligt på skugglägtande plantor så står trädgården skördefull. Pumpor. Stora och kraftiga. Söta. Tomater. Fast de röda är för länge sen uppätna och bara de gröna väntar soldrickande kvar. Morötter. Palsternacka. Salvia. Solrosor som ska ge mat åt björktrastarna i vinter. Dill. Gurka. Squash. Grönkål. Bönor. Fastän inte så många i år. Salladen som gått i blom och snart ger frö till nästa år. Bondbönor som snart ger en andra liten skörd. Lavendel som ska sommardofta hela vintern. Läkemalva. Mangold, snart i frö den med. Rödbetor. Frukterna som fått kärlek, vatten och längtan hela sommaren. Ger kärlek tillbaka.









torsdag 6 september 2018

böcker...



Så många böcker att läsa. Så kort liv att leva.





Tiden på Kulturhistoriska




 På museet. Om tiden. Tiden som aldrig riktigt räcker till och som ändå inte finns. Fast vi lever efter den. Fast den tar över våra liv om vi inte aktar oss. Noga. Om barn och tid. Om tiden då. Om tiden nu. En resa i verklig och overklig tid och alla tekniska märkligheter som upprätthåller den.




"Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. 
Och ju mer människorna sparade in på detta, 
desto fattigare blev de." 
-Momo eller kampen om tiden- Michael Ende









Konstmuseet








tisdag 14 augusti 2018

Hon och jag



Vi ligger och tittar på stjärnorna hon och jag. 
Hon tycker om natthimlen. Tycker om mörkret och tystnaden.
Hon frågar mig saker. Vill veta allt. Om livet. Om tyngden på hennes axlar. Om känslan att vara annorlunda. Inte tillräcklig och ändå alldeles för mycket. Hon undrar om det alltid kommer att vara så. Kännas så. Och jag svarar henne.
Säger att det är så. Att det alltid kommer att vara så.
Men, säger jag sakta, hon kommer att hitta sina. De som älskar henne så som hon är. Fast hon är för lite och för mycket. Som har sina egna knasigheter. Sina egna besynnerligheter. Jag säger henne att det alltid kommer att vara så. Men det blir lätt att leva med. För hon kommer att kunna välja. Och välja bort. Och hon kommer att se att hon är vacker. Och stark. Och att det kommer en tid när hon också kommer att våga vara liten och rädd, och det kommer att finnas nån som tar emot. Hon kommer att känna sig hemma.
Och jag säger henne att jag finns där för henne. I varje steg hon tar finns jag redan där. Jag håller hennes hand när det är svårt. Sitter alldeles intill när det inte finns nån annan där. Jag finns där. Säger jag och tar hennes hand. Hon tar min. Så ligger vi där en stund och håller varandras händer. Hennes lilla sjuåriga hand. Min jordiga trädgårdshand. Och vi vet att vi är ett. Vi är ett och samma och det finns inget då och det finns inget sen. För hon är jag och jag är hon och vi delar sorgen. Smärtan. Ångesten. Glädjen. Styrkan. Modet.
Jag är hon och hon är jag och vi ligger under stjärnhimlen medan Orion reser sig över våra huvuden och natten glider in. 
Och jag håller hennes hand.





Ungen på äventyr



Skickar iväg ungen på en lång resa. Ungen och hans vän reser ensamma över havet, ensamma på bussen ner i Sörmland, och sen många, många mil med bil. Västerut. Söderut. Österut. Och så norrut igen. Ska se Europa för första gången. Hitta på bus med andra föräldrar och munhuggas bak i bilen med andra brorsor.  Kramar om ungen hårt, hårt. Säger hejdå, vi hörs på telefon, och kom ihåg att gå direkt till bussen när ni kommer av båten! Gråter en liten skvätt. Minsta ungen drar på äventyr, och livet känns annorlunda och nytt.






måndag 13 augusti 2018

Sommarträdgårdsmiddag




Sista kvällen med minsta ungen hemma. Innan resan med vänner ner i Europa. Mot äventyr och bus i en annan familj en stund. Provar nya spisen under kastanjen. Bakar rotfrukter och grönsaker. Tänder eld i tunnan och grillar burgare. Sparar kvällen bland sommarminnen och minns hur det smakar, doftar, känns. Hur vinden är en lätt bris i våra hår och solen fortfarande värmer våra pannor. Sparar bland sommarminnen och hoppas att hösten ska bli varm och lång och full av liv.





söndag 12 augusti 2018

Med ryggen mot trädet



I solen under asken i sensommarvärmen. Läser sista kapitlen i boken. En dag som alla andra. Barfotafötter. Trassliga pojkhår. Och tvätten som torkar i vinden. Hemmadagar efter en lång månad någon annanstans. Pustar ut. Fortfarande. Och hämtar andan. I väntan på att nästa resa snart ska ta sin början för den minsta av ungarna på Roberts.


Tales of the peculiar, Ransom Riggs