Quiet

Mera inspiration med posten. Quiet, av Susan Cain. Om introversion i en extrovert värld.
Soffan. Te. Och ett manus som borde skrivas. Senare.



Mer om Susan Cain och hennes böcker hittar du här: Quiet Revolution

Odla året om

När Darling kommer hem från Stockholm med ryggsäcken full av inspiration, kunskap och kärlek.
Odla året om, av Lena Israelsson. Om odling. Lite längre. Lite mera. Och lite kallare. Och köksfönstret ser plötsligt himla tomt ut. När det kunde vara fullt av mikrogrönt och små gröna blad. Snart.

Morgon i advent

Ljus i mörkret och väntan är här. December. Med mörka mornar, tända ljus. Lussebullar och varm choklad. Eftertanke och drömmar om nästa år. Ljuset. Som lyser upp den mörkaste tiden. Ljuset.

I väntan på december....

Snart december igen. Med väntan och adventskalendrar, ljus i mörka morgnar och pepparkakor. Söta och kryddiga som de ska. Bakar. Som varje år. Till första advent och adventsfrukost. Och smakar deg såklart.

Postapokalyptiskt manifest

Vi står på randen till en mörk framtid. Ni vet; peak oil, den ekonomiska kollapsen, zombieapokalypsen. Kapitalismen ropar efter högre produktion, mera konsumtion. Och jag tror att vad världen egentligen behöver är antikonsumenter. Sparsamhet. Och gör-det-själv.

Så jag ignorerar reklampelarna i stan och tar fram mina verktyg: Mitt postapokalyptiska överlevnadskit; stickor och garner, virknålar och saxar, nål och tråd, spade och vattenkanna. Och stannar hemma. Snuvar kapitalisterna på mina pengar. Och förbereder mig för kollapsen.

Min livförsäkring är Jorden. Den mörka feta jorden med alla sina mikrober, kryp och maskar. Som gärna föder oss om vi bara tar väl hand om henne. Jag odlar lycka i en hink egna grönsaker. Jag odlar trygghet i giftfri mat. Och i apokalypsens kölvatten, odlar jag för att överleva.

Fröerna är mitt sparkapital. Jag samlar frö. Sparar till nästa år. Smular sönder de torra fröstänglarna och samlar in. Gräver upp knölar ur jorden och sparar till våren. Alla med löften om vårsoppor, sommarsallader och mustiga vintergrytor.

Så fort jorden reder sig. Öppnar sig. Kommer spaden fram. Det är dags. Att gräva ryggen trött i grönsakslandet. Rensa ogräs. Blanda in kompost. Så. Vattna. Vattna lite till. Och hoppas att jorden är tillräckligt varm. Och sen. Se hur det gror. Växer. Liksom pyr av liv i myllan.

Se hur små groddar växer till höga buskar. Feta knölar. Stora blad. Och sen. Skörden. Efter timmar av ogräsrensning och vattning. Salladen. Bönorna. Morötterna och mangolden. Majrovorna som liksom pirrar på tungan. Och känslan. Jag har odlat min egen mat. Jag kommer att klara mig. 

Jag samlar. Och sparar. Jag tar hand om allt jag bara kan och hinner med. Mjölksyrar grönsaker. Majrovor och morötter. Och vitkål såklart.

Kokar äppelmos av egna och grannarnas äpplen. (tack grannen för att vi alltid får plocka äpplena ni inte tar hand om) Plockar blåbär. Fryser in och torkar till pajer och glass. Kokar kryddig chutney till julbordet. Torkar örter och bladgrönsaker till vinterns mustiga soppor.

Och efter kollapsen, om vi så bara får tag på havregryn och ärtor för att det är vad som finns att köpa på hela ön, så kommer vi ändå att leva gott med den mat vi själva producerar.

 

Sen finns det annat sak jag plockar och sparar. Såpkastanjer. Vanliga hästkastanjer från trädgården. Skär några kastanjer itu, lägg i blöt i en burk vatten och skaka burken då och då. Vattnet blir alldeles fullt av såpbubblor när man skakat några gånger. Och då är det bara att hälla såpvattnet direkt i tvättmaskinen och tvätta kläder med det.

Tandkräm. Med kokosolja, pepparmynta och matsoda. Smält oljan. Blanda i matsoda och pepparmynta. Låt kallna. Den dagen jag inte får tag på kokosoljan får jag hitta på ett annat sätt att borsta tänderna. Men giftfritt. Jag vill inte ha något på huden eller i munnen som jag inte också kan äta.

Det finns annat vi vill ha. Behöver kanske. Prylar. Kläder. Och vi kan välja. Slit och släng. Eller gör själv. Och ta vara på det du har. Konsumera världen. Eller leva i symbios med den. Precis som med varandra. Vi kan konsumera människor. Eller vårda varandra. Laga tröjor och relationer som blivit slitna.

Med hemstickade favorittröjor och sockor, lagade så många gånger att det är mer lagningar än stickning kvar, med de lappade favoritbyxorna, och de stoppade vantarna där tummen stack ut, tänker jag en hållbarare framtid. En långsammare värld med kärlek i varje liten maska. Stickad med restgarner kanske. Eller återbrukat garn. Räddat från soptunnan.

Det finns ett lugn i att göra själv. Maska efter maska, stygn efter stygn, blir till meditation. Tiden stannar till en stund och det finns tid att tänka efter. En stunds eftertanke i en liten vante. I en värld som snurrar allt fortare.

Och dessutom, sakerna får ett värde. Som de inte har om de kommer från en billig butik där de går att köpa för nästan ingenting. På någon annans bekostnad. I en fabrik någon annanstans. För det är alltid någon annan som betalar för våra billiga kläder och prylar.

Jag var bara några år gammal när jag lärde mig sy. Jag och min mamma satt vid symaskinen sent på kvällarna. Hon sydde kläder till mig. Jag sydde till dockorna. Lite senare satt jag hemma hos mormor. Lärde mig sticka. En maska i taget. Knepigt var det. Men någonting fick mig att fortsätta och jag tänker inte sluta. Med stickor och garn. Nål och tråd. Tänker jag överleva kollapsen. Sticka mina tröjor och virka mina lampskärmar. Sy påsar av gamla jeans och brodera dem fulla. Repa upp en gammal tröja och sticka en ny. När kapitalismen till slut går under med ett brak för att oljan tagit slut, Då får vi ta vad vi har. Göra nytt av gammalt och leva av mindre. 

 

Men även om världen är upp och ner tänker jag samla det där lilla extra, som jag samlar kastanjer. Och blåbär. Virka in mina flaskor och burkar. Brodera mina väskor och kläder fulla av klotter. För att de blir fina. Virka trädgårdsstenar och lägga lite här och lite där. Att njuta av. Kanske hamnar det någon någon annanstans också. Som en påminnelse om det goda i världen.

När marken gungar under mina fötter behöver jag mer än någonsin inspiration av andra som vill själva. I mitt postapokalyptiska bibliotek finns Stickböcker, Odlingsböcker. Överlevnadsböcker. Klassiker. Nyskrivet. Varje ny bok är en skatt jag inte vill vara utan. I en ny värld behöver vi nya idéer. Strategier.

Det här är mitt postapokalyptiska manifest. När börserna fallit, ekorrhjulen slutat snurra, och zombierna tagit över ute i Europa, då hittar ni mig i trädgården. I gungstolen. Trött efter en dags arbete i köksträdgården. Där tänker jag sitta med en bra bok, jord under naglarna, en stickning i ena handen och en saftig majrova i den andra.

----------------------------------

Bokcirkel i november

Bokcirkel på unschoolingvis. Vännerna. Böckerna. Fikat. Och soppan. En dag med bokfavoriter och lek. Och våga prata i gruppen. Med många som lyssnar. Och inspirationen. Nya böcker att läsa. Nya världar att upptäcka.

 

Homespun mom comes unraveled

Födelsedagsboken från mor och far. En av dem. Om hemmaliv. Om trädgårdsbestyr, matlagning och unschooling i kaoset. Familjekaoset. Som liksom smyger sig på på köpet. När hela familjen verkar hemifrån. Om vardagsliv och hemmasemestrar. Om att ta vara på det som jorden ger. Om att vårda sig själv, sin familj, och sakerna runtomkring sig. Från en homemaker till en annan.

http://theradicalhomemaker.net/

Novemberträdgård

Förbereder för vintern. Som kommer. Närsomhelst nu. Planterar vitlök. Rensar körvel. Plockar in de sista pumporna. Funderar på att gräva upp. Men tar en paus. Går en stund i solen och glömmer bort det som måste göras. Tar det en annan dag. Idag. Höst. I en underbar gråbrun novemberträdgård.

Novemberfödelsedag

Novemberfödelsedag. Hemmadag. Måste vila. Göra ingenting ett tag. Ligga i soffan och läsa. Framför brasan. Dricka te och fundera på nu. Och då. Och allt däremellan. Firar med god mat. En stund i trädgården. Tårta. Och så bastudejt med Darling på kvällen. Novemberfödelsedag. Precis så som hon ville ha den.