Bokåret 2024. 106 böcker. 40,953 sidor.
Längst var George R R Martins A clash of kings med sina 1009 sidor och kortast var Susanna Clarkes The wood at midwinter, 62 sidor.
En bok som står ut som en klar favorit är We av Yevgeny Zamyatin. En poetisk framtidsdystopi skriven på 1920-talet, utgiven första gången 1924. Ändå känns den väldigt modern. Jag läser inte om många böcker, men den här tror jag att jag kommer att komma tillbaka till.
Stjärnfångerskan av Agneta Rahikainen var en annan bok som lämnade spår hos mig. Stark, egensinnig och obotligt sjuk är Edith Södergran är en av mina stora inspirationskällor i livet. Särskilt när jag misströstar med en kropp som inte tillåter det som jag vill och längtar efter.
Jag läste om Aniara. Jag är inte jätteimponerad av Harry Martinssons språk, men jag är barnsligt förtjust i framtidsdystopier och särskilt roligt tycker jag att det är att läsa sådana skrivna i historien. Det ger en extra dimension i läsningen.
Jag väntar på den sista boken i Outlanderserien som så många andra, efter att han läst ut de sista befintliga böckerna det här året.
Och jag började läsa The game of thrones efter att av någon anledning undvikit dem i alla år. Jag trodde inte jag skulle tycka om dem så mycket som jag gjorde, och ser fram emot att läsa de tre jag har kvar under året som kommer.
Andra läsplaner för året är några tegelstenar jag inte kommit igenom ännu. Bröderna Karamazov av Dostojevskij, Borta med vinden av Margaret Mitchell och Krig och fred av Leo Tolstoj är tre av dem. Nästa bok i På spaning efter den tid som flytt av Proust ligger och väntar i hyllan, och där väntar också Begravd jätte av Kazuo Ishiguro tillsammans med Dust, den tredje och sista delen i The silo series av Hugh Howey.
Jag kan konstatera att historiskt och dystopiskt är vad som väckt mest känslor det här året, och också är det jag ser mest fram emot att läsa kommande år.
En bok som står ut som en klar favorit är We av Yevgeny Zamyatin. En poetisk framtidsdystopi skriven på 1920-talet, utgiven första gången 1924. Ändå känns den väldigt modern. Jag läser inte om många böcker, men den här tror jag att jag kommer att komma tillbaka till.
Stjärnfångerskan av Agneta Rahikainen var en annan bok som lämnade spår hos mig. Stark, egensinnig och obotligt sjuk är Edith Södergran är en av mina stora inspirationskällor i livet. Särskilt när jag misströstar med en kropp som inte tillåter det som jag vill och längtar efter.
Jag läste om Aniara. Jag är inte jätteimponerad av Harry Martinssons språk, men jag är barnsligt förtjust i framtidsdystopier och särskilt roligt tycker jag att det är att läsa sådana skrivna i historien. Det ger en extra dimension i läsningen.
Jag väntar på den sista boken i Outlanderserien som så många andra, efter att han läst ut de sista befintliga böckerna det här året.
Och jag började läsa The game of thrones efter att av någon anledning undvikit dem i alla år. Jag trodde inte jag skulle tycka om dem så mycket som jag gjorde, och ser fram emot att läsa de tre jag har kvar under året som kommer.
Andra läsplaner för året är några tegelstenar jag inte kommit igenom ännu. Bröderna Karamazov av Dostojevskij, Borta med vinden av Margaret Mitchell och Krig och fred av Leo Tolstoj är tre av dem. Nästa bok i På spaning efter den tid som flytt av Proust ligger och väntar i hyllan, och där väntar också Begravd jätte av Kazuo Ishiguro tillsammans med Dust, den tredje och sista delen i The silo series av Hugh Howey.
Jag kan konstatera att historiskt och dystopiskt är vad som väckt mest känslor det här året, och också är det jag ser mest fram emot att läsa kommande år.
