sista pumpan från i höstas

Sista pumpan från i höstas. Sparad kärleksfullt på bästa platsen. I vinterkall hall bland jackor och skor. Delar den i bitar och njuter av trädgårdsmat i februari. Och drömmer om sådder, trädgårdsarbete och sensommarskörd igen.

det broderade hjärtat

"Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. det är min kyss. Den jag aldrig gav dig."

En historia om kärlek. Om nålar och trådar och liv som lappas ihop. Om kvinnors utsatthet i en värld av våld och styrkan med vilken de tar sitt liv i egna händer. Om händer som broderar flaxande vingar, bultande hjärtan, och färger av liv.

"Där går vi, vi tar oss fram i utkanten av våra liv, i utkanten av världen, oförmögna att existera av egen kraft, vi bär på felsteg som vi inte begått, med krökta ryggar under ett blytungt öde, under bördan av århundradets smärtor och trosläror som har föregått oss! Gården håller mig innesluten, mina systrar står runt mig, viskandet förföljer mig, förgiftar luften för mig: ekon, böner, viskningar från min döda mor som broderar sin förvirring på insidan av min hud, förledande melodier från min fågelsyster, kraxandet från hennes kråka, viskandet från berätterskan Anita som om och om igen spelar upp för oss scenen  med fars död, eller den med Claras avfärd, och som varje gång lägger till en obekant detalj, inför en ny replik, någon ny person."

Carole Martinez, "Det broderade hjärtat"

vårvinterskörd

Den allra första skörden. 

Innan våren ens slagit ut i blom och solen ännu bara smälter snön
i de varmaste hörnen av trädgården. 

Jordärtskockor. Jordguldskockor.

Vårens första inomhussådd

 Första sådderna inomhus för året. Blandar upp torr fjolårsjord med kompostkol och vattnar på. Letar krukorna som klarat vintern bland skärvor av dem som sprack. Kollar in fröer och bestämmer vilka som ska sås först. Egna fröer. Av favoritsorter som vuxit i egen trädgård. Kanske ännu lite bättre lämpade för just det här trädgårdsklimatet nu. Sår tomater. Örter. Paprika. Och tagetes som ska lura kålfjärilen bort från kålplantorna senare i sommar. Söderfönster med extra belysning i nån månad eller två. Vattnar och märker krukor. Och känner hur det trista vinterstökiga rummet liksom vibrerar av vår och liv igen. Snart växer det i krukorna och sommaren kommer allt närmare. Cirkeln är sluten. Och nästa har börjat.

Fartvindar och upptäckarturer

 Med körkortet i fickan och bensin i tanken. Tar med liten bror på tur. Nu kommer den att gå långt, bilen han köpt. Till vänner. Till jobb. Till sommarläger och upptäckardagar i andra länder. Redo för världen. Och liten bror följer med och känner på fartvinden.

may I hold wildflowers

"May I be as the one who weaves the cloth

in a forest, deep hidden.

May I sit at the work, uninterrupted.

And may I remain an outcast, if that is what it takes.

May I know the seasonal procession in my spirit and

in my body, celebrate cross quarters, solstices and equinoxes.

May each Full Moon find me looking upwards, at trees

outlined on luminous sky.

May I hold wildflowers. May I cup them in my hand.

May I then release them, unpicked,

to live on in abundance.

May my friends be of the kind who are at ease with silence.

May they and I be innocent of pretension.

May I be capable of gratitude. May I know

that I was given joy, like mother´s milk.

May I know this as my dog does, in her bones and blood.

May I speak the truth about happiness and pain

in songs that sound of the scent of rosemary,

as everyday and ancient, kitchen-herb strong.

May I not incline to self-righteousness or self-pity.

May I approach the high earthworks and the stone circles

as fox or moth,

and disturb the place no more than that.

May my gaze be direct, and my hand steady.

May my door be open to those who dwell outside wealth

and fame and privilege.

May those who have never walked barefoot never find the

        path

that leads to my door.

May they be lost on the labyrinthine journey.

May they turn back.

And may I sit beside the fire in winter

and see in the glowing logs what is to come,

yet never feel the need to warn or advise, unasked.

May I sit upon a plain wooden chair, in true contentment.

May the place where I live be as the forest.

May there be trackways where there are caves and pools

and trees and flowers, animals and birds,

all known to me and revered, loved.

May my existence change the world no more nor less

than the gusting of wind, or the proud growth of trees.

For this, I go in cast-off clothes.

May I keep faith, always.

May I never find excuses for the expedient.

May I know that I have no choice, and yet still make the

         choice

as the song is made, in joy, and with consideration.

May I make the same choice every day, again.

When I fail, may I know forgiveness for myself.

May I dance

naked, unafraid to face my own reflection."

"Resolution of a witch"

Rae Beth, -Hedgewitch-

Vårvinterträdgård

 

Vårvinter.
Och snön som legat som ett täcke av vila 

börjar ge vika för solstrålar och vårvindar som leker i trädgården. Gröna strån i söderhörn 

och här och där ett par små blad av blåsippa. 

I köksträdgården lovar rankspenaten färska blad
om bara några små veckor, daggkåpan öppnar försiktigt sina första blad, som för att känna efter, 

och läkemalvan, stark och öm, sträcker upp 

sina röda skott som fallosar i snön. 

Vårvinter.
Och löftet om att det kommer en sommar 

också i år har långsamt börjat gro.

Ljus

Jag ser henne framför mig. Hon står liten. Rädd.

 Jag ser henne sluta sig. Liksom stängas.

Jag ser hur hon lämnar sin kropp som ett skal. Liksom rör sig ovanför. Runtomkring.

Hör inte längre det hon inte orkar höra. Ser inte längre det som skrämmer.
Hon är lätt. Fri. Obekymrad. Jag säger till henne att jag förstår. Jag vet hur ont det gör. Jag vet att det är svårt att vara ensam i det som gör ont. Rädd. Och jag säger till henne att jag är här nu. Jag är här och hon kommer aldrig att vara ensam igen. Jag tar hennes hand och ber henne komma tillbaka. Jag säger henne att hon inte kan leva utan sin kropp.  Att hon är människa och en människa behöver sin hud. Jag säger att hennes kropp håller henne på jorden och det är bra. För det är här hon hör hemma. Det är här hon måste vara. Hon tvekar. Hon har det bra där hon är, och vågar inte riktigt.

Jag håller hennes hand. Hon tittar på mig. Frågande. Jag håller hennes hand och ser hur hon närmar sig. Kommer tillbaka. Tillbaka in i sig. Jag håller hennes hand och hon återerövrar sin kropp. Jag håller hennes hand och hon andas. Jag ser hur hon börjar lysa. Först ett litet svagt ljus djupt inne. Sen större. Starkare. Och snart lyser hon som en stjärna på natthimlen. Jag håller hennes hand och jag ser hur ljuset bildar en sköld. Den omger henne och de kommer inte längre in. Det som sårar. Det som skrämmer. De passerar förbi och hon behöver inte se dem. Jag håller hennes hand. Hon är tillbaka. Jag håller hennes hand.