torsdag 31 januari 2019

Ljus



Jag ser henne framför mig. Hon står liten. Rädd.
 Jag ser henne sluta sig. Liksom stängas.
Jag ser hur hon lämnar sin kropp som ett skal. Liksom rör sig ovanför. Runtomkring.
Hör inte längre det hon inte orkar höra. Ser inte längre det som skrämmer.
Hon är lätt. Fri. Obekymrad. Jag säger till henne att jag förstår. Jag vet hur ont det gör. Jag vet att det är svårt att vara ensam i det som gör ont. Rädd. Och jag säger till henne att jag är här nu. Jag är här och hon kommer aldrig att vara ensam igen. Jag tar hennes hand och ber henne komma tillbaka. Jag säger henne att hon inte kan leva utan sin kropp.  Att hon är människa och en människa behöver sin hud. Jag säger att hennes kropp håller henne på jorden och det är bra. För det är här hon hör hemma. Det är här hon måste vara. Hon tvekar. Hon har det bra där hon är, och vågar inte riktigt.
Jag håller hennes hand. Hon tittar på mig. Frågande. Jag håller hennes hand och ser hur hon närmar sig. Kommer tillbaka. Tillbaka in i sig. Jag håller hennes hand och hon återerövrar sin kropp. Jag håller hennes hand och hon andas. Jag ser hur hon börjar lysa. Först ett litet svagt ljus djupt inne. Sen större. Starkare. Och snart lyser hon som en stjärna på natthimlen. Jag håller hennes hand och jag ser hur ljuset bildar en sköld. Den omger henne och de kommer inte längre in. Det som sårar. Det som skrämmer. De passerar förbi och hon behöver inte se dem. Jag håller hennes hand. Hon är tillbaka. Jag håller hennes hand.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar