Nu är det hon som tar min hand. Säger att jag har glömt hur man leker. Hon skrattar och drar mig med och jag vet att hon har rätt och följer med. Till gungorna där utanför. Kom!, säger hon och hoppar upp på en gunga och börjar gunga fram och tillbaka. Snart gungar hon högt ovanför mig och jag får svindel bara av att titta på henne. Jag tar en egen gunga och gungar. Minns. Pirret i magen. Den svindlande känslan. Snart gungar vi tvilling. En lång stund av fram och tillbakavindar i håret och lekande magpirr. Vi gungar länge innan hon frågar mig om jag är redo att hoppa. Jag tvekar. Undrar om min vuxenkropp klarar av barndomshoppet. Men jag hoppar. Landar mjukt i sanden och hon skrattar åt mig. Tar min hand igen. Hon börjar rita en karta i sanden och jag ser på en stund, undrar. Tills jag förstår. Alla rummen och gångarna och minnena och nycklarna. Vi ritar. Tills vi kommer till en låst dörr. Hon säger mig att det är ett rum hon inte kommer åt och jag vet att jag måste gå in där. Att bara jag kan öppna dörren. Måste öppna dörren. Hon säger att det kommer att göra ont och jag nickar. Öppnar. Går in. Det är mörkt. Skuggigt. Fördragna gardiner och lakansklädda möbler, leksaker. Spindelväv. En klump i magen. Ett tryck över bröstet. Och jag går in. Jag drar bort gardinerna. Öppnar fönstret och släpper in ljuset. Lyfter på lakanen och drar bort spindelväven. En stund ser jag henne i dörren. Hon gråter. Väntar in mig. Jag ser mig omkring. Jag vet att jag har öppnat en dörr och släppt in ljuset och nu måste tiden få göra sitt. Hon räcker mig sin hand igen och vi går därifrån. Lämnar en glipa i dörren. Hon skrattar igen och drar iväg med mig. Jag undrar vad vi ska göra nu, när jag ser vart vi är på väg. Till skogsdungen en bit bort. Såklart. Vi ska klättra upp i den högsta tallen och se ut över hela världen. Sitta och känna tiden passera under våra fötter.
Vi klättrar upp. Jag tittar tillbaka, till gungorna därborta. Till kartan på marken. Liksom fastetsad nu, med färger och gropar och kullar. Hon har redan klättrat högt upp i toppen och jag undrar om jag vågar följa med. Jag ser hennes underbara mod och självklara glädje och förstår vad hon menade. Jag vet att hon har rätt. Jag har glömt bort att leka. Och hon påminner mig om hur lätt livet kan vara att leka. Att leva. Jag andas in. Och börjar klättra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar