Himmel

Det skulle ha börjat med: himmel.

Ett fönster utan fönsterbräda, fönsterkarmar,

fönsterruta.

En öppning och ingenting utanför den,

men öppen på vid gavel.

Jag behöver inte vänta på en vacker natt,

eller sträcka på halsen

för att se närmare på himlen.

 Himmel har jag bakom ryggen, i min hand,

på ögonlocken.

Himlen omsluter mig tätt

och lyfter mig från botten.

Inte ens de högsta bergen

är närmare himlen

än de djupaste dalarna.

På inget ställe finns det mera himmel 

än på något annat.

Molnet är lika hänsynslöst

igenfyllt av himmel som graven.

Mullvaden har en likadan himlafärd

som ugglan med vaggande vingar.

Ett ting som faller i avgrunden

faller från himmel till himmel.

Luckra, flytande, klippiga,

flammande och flyktiga

sjok av himmel, smulor av himmel,

fläktar av himmel och drivor.

Himlen är allestädes snärvarande

även i mörkret under huden.

Jag äter himmel, jag utsöndrar himmel.

Jag är en fälla i fällan,

en bosatt bosättare,

ett famnande famntag,

en fråga som svar på en fråga.

Uppdelningen i himmel och jord

är inte det riktiga sättet

att tänka på denna helhet.

Den låter mig bara överleva

på en exaktare adress,

lättare att hitta

om någon söker mig.

Mitt signalement är 

förtjusning och förtvivlan.

Wislawa Szymborska

"Himmel"

Ur diktsamlingen Utopia