Läkning

 

Hon står bortvänd.

Jag ser hennes fötter, stadiga på jorden.

Jag ser att hon har vuxit. Hon har blivit stark.

Omkring henne: Ljus.

Jag frågar henne vad som hänt.

Hon vänder sin om. Ler.

I hennes händer ljuskällan.

Du hade rätt, säger hon och ser på mig.

Du sa att allt skulle bli lättare att leva med och jag ser det nu.

Alla känslorna skulle finnas kvar, men jag behöver inte hålla fast i dem.

Jag är fri och jag kan låta känslorna komma och gå och fortsätta utan mig.

Du sa det.

Det är då jag ser det. Hon har läkt.

Att jag har gått med henne. Tagit hennes hand. Och gått ifrån.

Lämnat. Hämtat. Hämtat hem henne.

Och hon har kommit fram. Kommit hem.

Hon är fortfarande där djupt inuti, men hon är också här.

För när jag hämtade hem henne hämtade jag hem mig själv och vi blev starka.

Hon vet vem hon är. Hon vet vad hon är värd och vad hon kom hit för att göra.

Och sorgerna som tyngde henne lever kvar, men de har ingen vikt, ingen massa,

och kan inte hålla henne tillbaka. Hon är sin egen. Som jag är min.

Jag står en stund och ser på henne. Hon har något vilt över sig.

Något okammat och glittrande och jag blinkar som för att jag vill vara alldeles säker på hon är där, och just som jag tror att hon nästan inte är verklig kastar hon av sig koftan och klättrar upp i kastanjen. Sätter sig på den lägsta grenen och dinglar med benen.

Och då vet jag.

Hon är där nu helt och hållet.

Här.

Jag kommer inte att förlora henne igen.