”Hauhia avbröt
sin brevskrivning och började granska kulsprutan. Också den var
stum och tyst. Han tyckte faktiskt att det döda föremålet teg
medvetet, därför att han i sin fantasi upplevde det som nånting
med talförmåga, som en förkroppsligad äventyrshistoria. Han
försökte föreställa sig dess förflutna, och det mesta av vad han
föreställde sig var fantasier utan underlag i verkligheten,
fantasier sådana som krigskorrespondenterna hade satt i dem som
inte själva visste hur det var. Han såg inte skyttens
ansikte,onaturligt förvridet av spänning, han hörde inte de hesa
och ängsliga ropen och befallningarna, inte de nervösa svordomarna
och förbannelserna, och inte heller Kaukonens stönande när han
blev dödligt träffad och slog ansiktet i samma handtag som Hauhia
just nu fingrade på. Han visste ingenting om den regniga och mörka
höstnatten då kulsprutan låg på den leriga stigen där Lehto och
Riitaoja stupade. /—/ Han placerade en enriskvist i skottgluggen,
sköt ut geväret och försökte med händerna darrande av spänning
få korn på hjälmen. Han hann bli medveten om en häftig stöt i
huvudet, innan det slog gnistor för ögonen och han förlorade
sansen och rullade ner på skyttegravens botten.” Väinö Linna. Okänd soldat sid. 314