Okänd Soldat

 

 

”Hauhia avbröt sin brevskrivning och började granska kulsprutan. Också den var stum och tyst. Han tyckte faktiskt att det döda föremålet teg medvetet, därför att han i sin fantasi upplevde det som nånting med talförmåga, som en förkroppsligad äventyrshistoria. Han försökte föreställa sig dess förflutna, och det mesta av vad han föreställde sig var fantasier utan underlag i verkligheten, fantasier sådana som krigskorrespondenterna hade satt i dem  som inte själva visste hur det var. Han såg inte skyttens ansikte,onaturligt förvridet av spänning, han hörde inte de hesa och ängsliga ropen och befallningarna, inte de nervösa svordomarna och förbannelserna, och inte heller Kaukonens stönande när han blev dödligt träffad och slog ansiktet i samma handtag som Hauhia just nu fingrade på. Han visste ingenting om den regniga och mörka höstnatten då kulsprutan låg på den leriga stigen där Lehto och Riitaoja stupade. /—/ Han placerade en enriskvist i skottgluggen, sköt ut geväret och försökte med händerna darrande av spänning få korn på hjälmen. Han hann bli medveten om en häftig stöt i huvudet, innan det slog gnistor för ögonen och han förlorade sansen och rullade ner på skyttegravens botten.” Väinö Linna. Okänd soldat sid. 314