klättrar

Nu är det hon som tar min hand. Säger att jag har glömt hur man leker. Hon skrattar och drar mig med och jag vet att hon har rätt och följer med. Till gungorna där utanför. Kom!, säger hon och hoppar upp på en gunga och börjar gunga fram och tillbaka. Snart gungar hon högt ovanför mig och jag får svindel bara av att titta på henne. Jag tar en egen gunga och gungar. Minns.  Pirret i magen. Den svindlande känslan. Snart gungar vi tvilling. En lång stund av fram och tillbakavindar i håret och lekande magpirr. Vi gungar länge innan hon frågar mig om jag är redo att hoppa. Jag tvekar. Undrar om min vuxenkropp klarar av barndomshoppet. Men jag hoppar. Landar mjukt i sanden och hon skrattar åt mig. Tar min hand igen. Hon börjar rita en karta i sanden och jag ser på en stund, undrar. Tills jag förstår. Alla rummen och gångarna och minnena och nycklarna. Vi ritar. Tills vi kommer till en låst dörr. Hon säger mig att det är ett rum hon inte kommer åt och jag vet att jag måste gå in där. Att bara jag kan öppna dörren. Måste öppna dörren. Hon säger att det kommer att göra ont och jag nickar. Öppnar. Går in. Det är mörkt. Skuggigt. Fördragna gardiner och lakansklädda möbler, leksaker. Spindelväv. En klump i magen. Ett tryck över bröstet. Och jag går in. Jag drar bort gardinerna. Öppnar fönstret och släpper in ljuset. Lyfter på lakanen och drar bort spindelväven. En stund ser jag henne i dörren. Hon gråter. Väntar in mig. Jag ser mig omkring. Jag vet att jag har öppnat en dörr och släppt in ljuset och nu måste tiden få göra sitt. Hon räcker mig sin hand igen och vi går därifrån. Lämnar en glipa i dörren. Hon skrattar igen och drar iväg med mig. Jag undrar vad vi ska göra nu, när jag ser vart vi är på väg. Till skogsdungen en bit bort. Såklart. Vi ska klättra upp i den högsta tallen och se ut över hela världen. Sitta och känna tiden passera under våra fötter.
Vi klättrar upp. Jag tittar tillbaka, till gungorna därborta. Till kartan på marken. Liksom fastetsad nu, med färger och gropar och kullar. Hon har redan klättrat högt upp i toppen och jag undrar om jag vågar följa med. Jag ser hennes underbara mod och självklara glädje och förstår vad hon menade. Jag vet att hon har rätt. Jag har glömt bort att leka. Och hon påminner mig om hur lätt livet kan vara att leka. Att leva. Jag andas in. Och börjar klättra.

yllelinne

Letat hela vintern efter yllelinnet nånstans i garderoben. Hittar ingenstans. Saknar varmt ylle mot vinterfrusen hud. Lite strävt. Friktion. Varmt. Hittar garnnystan av åländsk ull bland högarna av garn. Stickar några dagar. Glömmer bort. Stickar lite till. Och när vintern skrattande återtar mark, träd och luft i marsljuset hänger linnet färdigt på tork över spisen. Kryper långt in i det. Känner det fästa som hud. Och tänker att det sitter där det sitter tills majvärmen lockar det av mig.

Fransk ros

Les Miserables. Drömmar och ängtan om en annan värld. En rättvis värld. Unga som blödde bakom barrikaden och en historia om kärlek mitt i eländet. Musiken som ljuder ur högtalaren och filmen vi sett flera gånger. Och drömmen om att en dag göra en egen uppsättning någonstans i världen. Beppe tar fram tyg och tråd och experimenterar. Rosen. Symbolen för revolutionen. Och det blir fel. Och fel igen. Kanske en gång till innan det blir bra. Och rosor växer fram ur hans händer.

sista pumpan från i höstas

Sista pumpan från i höstas. Sparad kärleksfullt på bästa platsen. I vinterkall hall bland jackor och skor. Delar den i bitar och njuter av trädgårdsmat i februari. Och drömmer om sådder, trädgårdsarbete och sensommarskörd igen.

det broderade hjärtat

"Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. det är min kyss. Den jag aldrig gav dig."

En historia om kärlek. Om nålar och trådar och liv som lappas ihop. Om kvinnors utsatthet i en värld av våld och styrkan med vilken de tar sitt liv i egna händer. Om händer som broderar flaxande vingar, bultande hjärtan, och färger av liv.

"Där går vi, vi tar oss fram i utkanten av våra liv, i utkanten av världen, oförmögna att existera av egen kraft, vi bär på felsteg som vi inte begått, med krökta ryggar under ett blytungt öde, under bördan av århundradets smärtor och trosläror som har föregått oss! Gården håller mig innesluten, mina systrar står runt mig, viskandet förföljer mig, förgiftar luften för mig: ekon, böner, viskningar från min döda mor som broderar sin förvirring på insidan av min hud, förledande melodier från min fågelsyster, kraxandet från hennes kråka, viskandet från berätterskan Anita som om och om igen spelar upp för oss scenen  med fars död, eller den med Claras avfärd, och som varje gång lägger till en obekant detalj, inför en ny replik, någon ny person."

Carole Martinez, "Det broderade hjärtat"

vårvinterskörd

Den allra första skörden. 

Innan våren ens slagit ut i blom och solen ännu bara smälter snön
i de varmaste hörnen av trädgården. 

Jordärtskockor. Jordguldskockor.

Vårens första inomhussådd

 Första sådderna inomhus för året. Blandar upp torr fjolårsjord med kompostkol och vattnar på. Letar krukorna som klarat vintern bland skärvor av dem som sprack. Kollar in fröer och bestämmer vilka som ska sås först. Egna fröer. Av favoritsorter som vuxit i egen trädgård. Kanske ännu lite bättre lämpade för just det här trädgårdsklimatet nu. Sår tomater. Örter. Paprika. Och tagetes som ska lura kålfjärilen bort från kålplantorna senare i sommar. Söderfönster med extra belysning i nån månad eller två. Vattnar och märker krukor. Och känner hur det trista vinterstökiga rummet liksom vibrerar av vår och liv igen. Snart växer det i krukorna och sommaren kommer allt närmare. Cirkeln är sluten. Och nästa har börjat.