Eldorado. Norges största bokhandel. Flera våningar. Böcker. Böcker. Böcker. Barnbio med popcorn. Kaffe och fåtöljer för lässugna kunder. Böcker på flera språk. Soffor, små trevliga hörn. Schack.
Och Norsk hjemmeundervisningsförbunds infoseminar om hjemmeundervisning.
Öppnar seminariet med unschoolingprat. Om att vilja förändra världen och börja med sig själv. Om att inte ta ifrån barnen sin frihet. Om Doctor Who.
***
Aktivism,
unschooling och Doctor Who.
Eldorado Bokhandel, Oslo
1. 4. 2016
Jag kan själv. Och jag vill göra på mitt eget sätt. Har alltid varit en aktivist. Det har följt med mig genom livet. En
känsla av att vilja ta saker i mina egna händer. Att påverka mig
själv och min omvärld för att få en bättre värld att leva i.
”Be the change”.
När
jag var sju år blev jag feminist. Jag visste det nog inte då, men
så här i efterhand kan jag se att det som hände i klassrummet en
varm dag i juni ledde direkt till att jag började fundera över
orättvisa könsroller. Det var en sådär riktigt varm dag och
klassrummet var kvavt. Alla killarna i klassen tog av sig sina tröjor
och satt med bar överkropp. Det var helt okej. Jag gjorde också
det. Men jag fick en skarp tillsägelse och fick snällt ta på mig
tröjan igen. För att jag var flicka. Fast våra kroppar såg precis
likadana ut då. Sju år gamla barnkroppar. Jag blev feminist. Och
aktivisten i mig föddes. Fast det var först några år senare, när
jag var fjorton ungefär, som jag på allvar började engagera mig.
Politiskt. I Ung Vänster och Unga mot EU, Agenda 211,
i lokala evenemang för miljö och rättvisefrågor. Jag var med och
hällde surströmmingsspad utanför Ja till Eus kontor i stan där
jag bodde och hängde upp lemlästade barbiedockor utanför
porrbutiker. Och fast jag inte visste det då så skulle det vara
början till en mycket större idé om rättvisa och frihet. Och
unschooling.
När
jag blev gravid med mitt första barn hade jag en bild av hur det
skulle bli med familjeliv. I den bilden fanns dagis, skola, och
heltidsjobb helt självklart med. Men när jag blev gravid vände det
helt och hållet. Jag kände den lilla människan i mig växa och
mitt band till honom var så otroligt starkt. Redan från början.
Och det där med dagis från ett års ålder, barnvakt för att åka
på helgkryssningar och ensamtid började kännas alltmer avlägset.
Inte ändrades det när han väl var född. Jag njöt av varje sekund
i hans sällskap och kunde inte alls tänka mig att lämna bort
honom. Inte då och inte när han väl blev ett år och de andra i
föräldragruppen började leta dagis åt sina småttingar.
Jag
och min partner bestämde oss istället för att vi inte behövde
dagis. Vi hade hela tiden jobbat med sånt vi trivdes med, snarare än
med jobb som gav en trygg och hög inkomst. Vi spelade teater, och
hankade oss fram. Bodde billigt. Lagade vår mat från grunden.
Undvek stora utgifter. Och det hade gått bra hittills. Varför,
tänkte vi, skulle vi inte kunna fortsätta så? Bara för att vi
fått barn? Normen var såklart att ha fast jobb med stadig inkomst
för att vara en ansvarsfull förälder. Men vi ville hellre ha tid
för vår unge. Så vi bestämde oss för att fortsätta så. Vi
turades om att jobba, plugga, och vara hemma. Ordnade tiderna efter
varandra och såg till att alltid ha ordentligt med tid tillsammans.
Och ungen fick vara hemmabarn.
Det
val vi gjorde handlade i första hand om att vara hemma med ungen.
Men en följd av det var att vår ekonomi var begränsad. Vi hade
helt enkelt inte råd med den senaste barnvagnen, nya kläder från
Polarn o Pyret eller solresor till Thailand. Också där växte ett
bestämt val fram. Vi tänkte inte gå omkring och känna oss fattiga
och drömma om shopping. Vi såg möjligheten att ta vara på det vi
hade. Köpa begagnat. Laga billig men bra mat hemma. Och såg att det
var en pusselbit i vårt liv som passade bra in. Det hängde så bra
ihop med aktivisten i mig. Miljömuppen. Att ta vara på resurser och
återanvända. Och det hänger ihop på fler sätt, som kanske inte
är lika självklara. Jag tänker att ett slit och släng-samhälle
också påverkar hur vi ser på människor. Och motsatsen, ett ta
vara på-samhälle tror jag också tar vara på människor på ett
bättre sätt. Och på relationer. På ungarna. Och det var ju det vi
gjorde. Vi tog hand om vår relation, partners emellan. Och vi tog
vara på våra ungars barndom. Vi ville att de skulle få vara barn.
Få gå helt upp i lekar och upptäckter, utan någon som stod
framför dem och talade om hur de skulle vara, vad de skulle göra,
vad de måste lära sig. Vi ville ta vara på allas våra drömmar.
När
vi är hemma mer än vi jobbar på dagarna har vi också tid att göra
sånt vi älskar. För min del har jag tid att läsa böcker (oj vad
jag har läst böcker de senaste femton åren...), sticka, sy, baka,
odla, starta eget företag. Vi mår bra. Och vi blir en tillgång
även för andra. I ett slit och släng-samhälle utnyttjar vi
resurser och människor tills det inte finns mer att få ur dem. Då
kastar vi dem på tippen och skaffar nya. I ett ta vara på-samhälle
sparar vi på resurser och ger tillbaka. Drar nytta av varandra, men
ger också tillbaka till varandra. Ett hållbart samhälle både för
miljö och människor.
Men,
tillbaka till vår historia. Vi trivdes. Fick vårt andra barn. Levde
hemmaliv och gick på öppna förskolan. Blev mer och mer säkra på
att det liv vi valt var rätt för oss. Och när Lukas närmade sig
skolålder kändes det fortfarande främmande att han skulle
tillbringa sina dagar någon annanstans än hemma. Hemundervisning
hade jag aldrig hört talas om. Ändå hade vi redan från början
unschoolat våra barn. Vi hade behandlat alla frågor som viktiga,
läst massor av böcker, hjälpt barnen att utforska det de var
intresserade av och utveckla sina förmågor. Vi hade bara inte haft
en aning om att det fanns ett ord för det vi gjorde. Och att det
fanns massor av människor som bara fortsatte att göra samma sak
även när barnen blev större. Men så mötte jag unschooling i en
bok, The natural child av Jan Hunt. Det var mitt första möte med
hemundervisning och det fick mig att börja fundera. Så småningom
fick vi chansen att träffa en familj som hemundervisade sina barn
som nu var i tonåren. Och det var då jag blev fast. För jag såg
med egna ögon att det gick alldeles utmärkt att låta sina barn
stanna hemma. Att nej, de kommer inte att sluta lära sig saker och
sluta sluka böcker bara för att de fyller sju år. Att de kanske
till och med lär sig mer av att bestämma över sin egen tid.
Vi
kan välja att ligga i soffan en hel dag och titta på dokumentärer.
Vi kan ta långa frukostar med högläsning och tio koppar té. Vi
kan sitta i solen på trappan och bara vara en tisdagsförmiddag när
hela världen är någon annanstans. Vi kan bestämma själva vad vi
ska göra av vår tid och hur vi ska göra det. Vi kan djupdyka i
ämnen vi fastnar för och blir intresserade av och vi kan skrapa
lite på ytan på sånt som vi träffar på men inte bryt oss så
mycket om.
Och rent
konkret handlar det för oss om att svara på frågor. Alltid. Och om
vi inte vet svaret, tipsa dem om hur de hittar svar, eller leta
tillsammans med dem. Att hitta spännande böcker i ämnen de gillar.
Kurser på nätet. Vänner med lika intressen.
Hitta
bra lärare. Och det är här som Doctor Who kommer in i bilden. För
Doctor Who är den bästa engelskläraren vi haft. Nånsin. Jag ska
förklara.
Men
först tar vi en tur till Pokémon. För Pokémon var vår första
engelsklärare, och en stor inspiration i matematik. Lukas och Beppe
blev tidigt intresserade av Pokémon. Vi fick en stor hög kort av en
bekant vars barn tröttnat på dem, och snart var de fast i
Pokémonträsket.
Jag erkänner att jag först var minst sagt
skeptisk. En massa kort som snart låg överallt i huset och som
dessutom var dyra (för när de väl blivit bitna av dem ville de
såklart ha mer, mer, mer...). Men ungarna var säkra. Det här var
deras nya grej. Och jag fick finna mig i det. Såklart. Och det
dröjde faktiskt inte länge förrän jag började se möjligheterna
med korten. Det kom liksom smygande.
Ungarna
kom och ville ha hjälp att översätta den pyttelilla texten längst
ner på korten. För er som inte vet vad Pokémonkort är så är det ett kort med en bild av en figur, Pokémonen, i fråga, sen
lite siffror som bestämmer hur stark den är och hur stor skada den
tillfogar andra Pokémon i strid. Och sist en kort beskrivning
av figuren längst ner. Så här står det på det ett kort: ”The
extension and contradiction of its muscles generates electricity. It
glows when in trouble”; ingen lättläst engelska alltså. Och det
här kom de till mig med och ville ha översatt. Och det var inte ett
kort utan kanske tio åt gången. Och vartefter märkte jag att
framförallt Lukas började förstå vad jag läste och så småningom
började han också läsa texten själv och bara fråga om ord han
inte förstod. Han började också rita Pokémons. I massor. Och jag
föreslog att han skulle skriva en beskrivning av de Pokémon han
ritade. Och det gjorde han. Inte bara några, han gjorde böcker om
dem. Här hade vi alltså fått in både engelska, svenska och
handskrivning. För att prata skolspråk. (vilket vi gör några gånger om året när skolan kommer på besök).
Men
inte nog med det. Snart började de undra om siffrorna på korten.
Lärde sig vad de stod för. Och det dröjde inte länge förrän de
bad mig att göra Pokémonmatte. Pokémonmatte, det var helt enkelt
att välja ut några kort och ta siffrorna på kortet och förvandla
dem till matematiska problem. Det kunde se ut ungefär så här: Ta
Golurks HP (hit points) gånger två (160) minus Malamars attack
Trash Tentacle gånger tre (90). Så småningom lärde de sig att
spela Pokémon också. Och då behövdes inte min pokémonmatte
längre. Den kom med spelet.
Dessutom
måste jag faktiskt tillskriva Pokémon äran för en stor dos av
personlig utveckling. Det var 2009. Vi åkte till England och Hesfes.
Ni vet, den stora hemundervisarfestivalen. Där fanns ett tält med
ungar som... spelade Pokémon. Lukas var 9 år gammal och hade hängt
med oss föräldrar den mesta tiden av sitt liv. Ni vet, hemmabarn...
Han hade lekt med kompisar också förstås, men mest andra
hemmafamiljer och vänner till familjen. Han gillade inte att ge sig
iväg på egen hand för att träffa kompisar. Det var inte riktigt
hans grej. Så kom sommaren 2009. Och Pokémontältet. Och ungen som
hängt mig i kjolarna sen han föddes sa godmorgon, åt lite frukost (för att vi trugade) och försvann. Till sina nya kompisar
i Pokémontältet. Han gick in där en dag och kom ut en vecka
senare. Och pratade flytande engelska.
Men
nu har vi äntligen kommit fram till Doctor Who.
Det
var 2010. Vi hälsade på vänner i Skottland. Barnen var tre, sex
och tio. Lukas pratade ganska mycket engelska redan, sen sin vecka i
Pokémontältet, men Beppe som var sex hade inte riktigt kommit igång
ännu. Och inte Frode som var tre heller. I familjen som vi hälsade
på rådde Dr Who-feber och barnen tillbringade långa mörka
oktoberkvällar i deras vardagsrum. Med Dr Who. Otextat såklart. Och
på skotsk dialekt. Beppe fastnade direkt. Han drogs med i de
spännande historierna, i vetenskapen, i de historiska miljöerna.
Och han lärde sig förstå engelska. När de två veckorna hade gått
och vi skulle resa hem förstod han i stort sett allt nån sa till
honom och han hade dessutom börjat att prata.
För
den som inte känner till Dr Who kan jag berätta att det är en
brittisk science fiction serie som gått på BBC sen sextiotalet. Den
handlar om den namnlöse Dr Who, en man med två hjärtan, från den
avlägsna planeten Gallifrey. Han reser i tid och rum med sin Tardis-
Time and Relative Dimension in Space- En telefonbox i 40-talsdesign
som är större på insidan. Doctor Who är en välgjord serie som så
småningom fångade också oss föräldrar, och som vi följt sen
dess. Förutom att vara en språkinspiration så tar den också upp
historiska ämnen, och som seriens ryggrad löper
populärvetenskapliga teman som får mitt hjärta att slå lite extra
fort.
För
förutom att vara den allra bästa engelskläraren nånsin så har
Doctor Who också tagit oss till världar vi inte visste fanns.
Världar i fysik. Och kemi. Alltså, hela tv-serien bygger på
vetenskapliga teman som pyser ut hela tiden. Krökt rumtid till
exempel. Einsteins relativitetsteori. Tidsresor. Maskhål i rymden.
Och vartefter vi förälskade oss allt djupare i serien, var och en
på vårt eget sätt, ju mer intresserade blev vi av vetenskapen
bakom historien. Vi började läsa om Newton, om Einstein, och om
Hawking. Läste och försökte i alla fall förstå
relativitetsteorin. Vi hittade en brittisk fysiker som gjort en hel
programserie om de vetenskapliga teorierna bakom Doctor Who. Och
eftersom vi gillade hans program så mycket så fortsatte vi vidare
till andra program han gjort. Vi mötte termodynamik2,
ljushastighet, och universums födelse. Vi blev ett med universum när
vi verkligen förstod innebörden av uttrycket ”We are stardust”.
Därifrån var steget inte långt till det periodiska systemet, Marie
Curie och den försvinnande skeden3
Jag
kan fortsätta nästan hur länge som helst, men jag tror ni fattar
grejen. Doctor Who, Pokémon, Brian Cox. Alla har de lärt oss så
otroligt mycket. Och närt vår nyfikenhet. För andra är det helt
andra saker. Alla fastnar inte för Pokémon. Alla går inte igång
på Doctor Who. Och det är ju det som är det fina med unschooling.
Att slå sig fri från fyrkantiga kursplaner för att istället låta
fantasin ta oss dit vi inte alls visste att vi ville! Alla ämnen
barnen intresserar sig för kan med lite fantasi och god vilja leda
till djupare lärdomar.
Unschooling
för mig är just det. Att låta barnen själva vara kapten i sina
skepp. Men finnas där som en aldrig så viktig navigatör. Läsa
kartor, visa dem de säkra vägarna (och backa undan om de ändå
väljer en snårigare väg för att de absolut vill prova), knuffa
lite när de behöver lite extra fart.
Numera
ser aktivismen omkring mig lite annorlunda ut. Jag går helst inte i
demonstrationståg och skriker längre, och jag lämnade
partipolitiken ganska snart efter att jag fått barn. Jag jobbar på
emmaus istället. Odlar mina egna grönsaker. Och köper mina kläder
begagnat. Håller min garderob liten. Använder det jag har och
sliter ut innan jag byter ut. Vägrar konsumera för konsumtionens
skull. Hakar på solidariska projekt när det dyker upp. Unschoolar mina barn. Och det finns ett stort mått av aktivism
också i unschooling. För andra människor som träffar på oss ser
att vi gör våra egna val. Att vi väljer att följa våra hjärtan
istället för att följa strömmen. Och oavsett om man är
intresserad av just unschooling eller inte. Och vi visar våra barn
att vi litar på dem fullt ut, att de är fullvärdiga medlemmar i
samhället för oss. Att de har rätt till sin egen plats, och full rätt till sin integritet var de än
befinner sig. Och det tar de med sig ut i livet. Och jag tror att det
kommer att hjälpa dem att skilja på rättvisa och orättvisa hela
livet igenom.
Så.
Aktivism, unschooling och Doctor Who. Och man vet aldrig vad som
väntar runt hörnet.
***
1(Agenda
21 är ett
handlingsprogram antaget vid FN:s
konferens om
miljö och utveckling i Rio
de Janeiro år 1992.
Programmet beskriver hur arbetet för att motverka natur- och
miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati skall
utvecklas för att våra samhällen skall få en hållbar
utveckling. Dokumentet omfattar 1 400 paragrafer fördelade
på 40 kapitel. Handlingsprogrammet poängterar vikten av lokalt
medborgarengagemang och varje lands lokala myndigheter skall i
samarbete med ortsbefolkningen upprätta och följa varsin lokal
Agenda 21. I Sverige skall det i varje kommun finnas ett Agenda
21-kontor. Talet 21 syftar på det tjugoförsta århundradet, det
vill säga 2000-talet.)
2Termodynamik
är läran om energi,
dess omvandling mellan olika former och särskilt samspelet mellan
värme och
arbete.
Termodynamikens 4 satser: 0: två kroppar är i termisk
jämvikt innebär att inget värme
spontant kan överföras när kropparna är i kontakt med varandra,
det vill säga kropparna har samma temperatur.
1: lagen
om energins bevarande, det vill säga principen att energi
varken kan skapas eller förstöras.
2:i ett isolerat system sker alla spontana
processer enbart i en riktning.
” Värme kan inte av sig själv gå över
från en kropp vid lägre temperatur till en annan med högre
temperatur.”
3: Entropi och dess natur vid absoluta
nollpunkten.
3 Googla på Gallium!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar