Runebergsdagen

Jag satt där tyst och hörde på,

och intet ord förspilldes

och natten hunnit halvt förgå,

när jag från honom skiljdes;

han följde mig till tröskelns rand

och tryckte glatt min bjudna hand

 

Sen sågs han aldrig mera nöjd,

om han ej mig fick skåda;

vi delte sorg, vi delte fröjd,

vi rökte vapnet båda.

Nu var han gammal, jag var ung,

jag blott student, han mer än kung

 

De sägner här i sång jag satt,

från gubbens läpp de stamma,

jag hört dem mången stilla natt

vid pärtans matta flamma,

de tala några enkla ord,

tag mot dem, dyra fosterjord.*

 

Runebergdagen. Bakar runebergstårta. Sätter  ett ljus i fönstret och läser ur Fänrik Ståls sägner. 

Poesi. Historia, myt och kulturarv. 

Medan brasan sprakar i kaminen och snön gnistrar i februarisolen där ute.

 

 

 

 

*Ur Fänrik Stål, Fänrik Ståls sägner

J. L Runeberg

Okänd Soldat

 

 

”Hauhia avbröt sin brevskrivning och började granska kulsprutan. Också den var stum och tyst. Han tyckte faktiskt att det döda föremålet teg medvetet, därför att han i sin fantasi upplevde det som nånting med talförmåga, som en förkroppsligad äventyrshistoria. Han försökte föreställa sig dess förflutna, och det mesta av vad han föreställde sig var fantasier utan underlag i verkligheten, fantasier sådana som krigskorrespondenterna hade satt i dem  som inte själva visste hur det var. Han såg inte skyttens ansikte,onaturligt förvridet av spänning, han hörde inte de hesa och ängsliga ropen och befallningarna, inte de nervösa svordomarna och förbannelserna, och inte heller Kaukonens stönande när han blev dödligt träffad och slog ansiktet i samma handtag som Hauhia just nu fingrade på. Han visste ingenting om den regniga och mörka höstnatten då kulsprutan låg på den leriga stigen där Lehto och Riitaoja stupade. /—/ Han placerade en enriskvist i skottgluggen, sköt ut geväret och försökte med händerna darrande av spänning få korn på hjälmen. Han hann bli medveten om en häftig stöt i huvudet, innan det slog gnistor för ögonen och han förlorade sansen och rullade ner på skyttegravens botten.” Väinö Linna. Okänd soldat sid. 314

Edith Södergran

Tar fram nött bok, tummad genom årtiondena.

Läser igen. Och igen. Ett liv så kort men intensivt.

En människa så spännande att läsa.

Texter fulla av liv, död, kärlek, passion. 

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken. 

Edith Södergran

Samlade dikter 

Nationalmuseum

När jobbet är avklarat och resan hem väntar. En dag i stan innan båten går västerut imorgon igen. Nationalmuseum. Nya utställningar sen förra året. Finlands historia, urtid till nutid. Om dem som vandrade här för tusen och åter tusen år sen. Vem som vandrade här igår. Tittar. Funderar. Tar en fikastund i kaféet när intrycken blir för många. Orkar en stund till. Sen vila på vandrarhemmet. Laga middag. Sova tidigt i sköna vandrarhemssängar.

Tiden på Kulturhistoriska

 På museet. Om tiden. Tiden som aldrig riktigt räcker till och som ändå inte finns. Fast vi lever efter den. Fast den tar över våra liv om vi inte aktar oss. Noga. Om barn och tid. Om tiden då. Om tiden nu. En resa i verklig och overklig tid och alla tekniska märkligheter som upprätthåller den.

"Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. 

Och ju mer människorna sparade in på detta, 

desto fattigare blev de." 

-Momo eller kampen om tiden- Michael Ende

Vikingamarknad

The wonder book of railways

Hittar en skatt på returdepån. En historiebok. Själv historia sen länge. Om tåg. Järnvägar. Att resa. Med illustrationer från en annan tidsålder. Underbar. Lockande. Tjocka sidor och noggrann bindning. Guldomslag. Sannerligen. En skatt ur det förflutna.

Axis and Allies

 

Upplever andra Världskriget på spelplanen. Slagen. Militärbaserna. Samarbeten och motstånd. D-day. Normandie. Hiroshima. Ryssar invaderar Finland. Östra Europa. Japan intar Kina.
Återskapar historien ur böcker, museum och dokumentärfilmer. Kollar upp och lär sig nytt. Går helt upp i krig, strategier och historia.

Olavsklostret

Promenerar i Gamle Oslo. Där husen stått tätt sen järnåldern och historien gör sig påmind. Gamla namn. Gamla hus. Ruiner. Hittar ruinerna efter ett kloster. Olavsklostret. Dominikanerklostret. Där munkarna slog sig ner under tidig medeltid. Blev kvar till reformationen.
Går omkring i ruinerna av sin tid. Hoppar. Kurragömma. Hittar mönster, hittar rum. Föreställer oss hur det var. Hur det kan ha sett ut. När ruinerna ännu var ett kloster med väggar, tak och mat som doftade från köket. Hur människorna där såg ut. Tänkte. Levde. Njuter av historien omkring oss en stund. Innan nutiden gör sig påmind och vi drar vidare mot skejtparken vi gick ut för att hitta.

Brigadmuseet i Karlstad

Karlstad. Hittat till vandrarhemmet. Solsken. Vår i luften. Tar en promenad. Hittar Brigadmuséet. En skattkammare för historieälskare. Krigsintresserade. Militärhistoria. Politikhistoria. Levnadshistoria. Kalla Kriget. Berlinmuren. Palmemordet. Lasermannen. Fältsjukhus och fältkök. Utrustning och kläder för ett liv på väg. I strid. Tittar. Fascineras. Läser. Undrar. Går länge och njuter av allt intressant. Förstår sammanhang. Förstår historien lite bättre. Får svar på några frågor. Och finner nya på samma gång.