"Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. det är min kyss. Den jag aldrig gav dig."
En historia om kärlek. Om nålar och trådar och liv som lappas ihop. Om kvinnors utsatthet i en värld av våld och styrkan med vilken de tar sitt liv i egna händer. Om händer som broderar flaxande vingar, bultande hjärtan, och färger av liv.
"Där går vi, vi tar oss fram i utkanten av våra liv, i utkanten av världen, oförmögna att existera av egen kraft, vi bär på felsteg som vi inte begått, med krökta ryggar under ett blytungt öde, under bördan av århundradets smärtor och trosläror som har föregått oss! Gården håller mig innesluten, mina systrar står runt mig, viskandet förföljer mig, förgiftar luften för mig: ekon, böner, viskningar från min döda mor som broderar sin förvirring på insidan av min hud, förledande melodier från min fågelsyster, kraxandet från hennes kråka, viskandet från berätterskan Anita som om och om igen spelar upp för oss scenen med fars död, eller den med Claras avfärd, och som varje gång lägger till en obekant detalj, inför en ny replik, någon ny person."
Carole Martinez, "Det broderade hjärtat"
