Seven days of rest.

Diversity.

Mångfald.

Essence of diversity

Mångfald. Plats för alla. Av allt. Plats för alla känslor inuti. Alla växter i skogen. Alla människor. Unga. Gamla. Mörkhåriga. Ljushåriga. Grönögda. Brunögda. Plats. På jorden och i våra medvetanden. Att inte göra skillnad. Att låta alla bitar av allt falla på plats i livsväven och välkomna olikheter likväl som likheter. Att känna empati för den du inte kommer överens med. Att känna medkänsla också för det som skrämmer. Eller som verkar obegripligt. Att allt har en plats även om vi inte just nu förstår den. Att varje insekt, djur och växt har en plats där den föds, gror, växer. Även om den inte verkar vara till någon nytta. Allt behövs. Har en plats. Och vi släpper in, förstår, och känner att den platsen tillhör var och varenda varelse där den lever. Vi har överflöd. Alla har plats. 

Det finns för alla det den behöver. Om ingen tar mer än det som räcker.

encounter diversity

experience diversity

expression of diversity

empath diversity

evolution of diversity

envision diversity

 "Seven days of rest is an annual global event that takes place the first week every year. The aim of the event is to begin the new year by co-creating a global unified field of intention and experience dedicated to the healing and replenishment of the planet and all it´s inhabitants."

Seven days of rest

Notes on a nervous planet

"If everyone is getting out of bed too early to work 12-hour days in jobs they hate, then why question it? If everyone is worrying about their looks, then worrying about our looks is what we should be doing. If everyone is maxing out their credit cards to pay for things they don´t really need, then it can´t be a problem.  if the whole planet is having a kind of collective breakdown, then unhealthy behaviour fits right in.  When normality becomes madness, the only way to find sanity is by daring to be different. Or daring to be the you that exists beyond all the physical clutter and mind debris of modern existence." -Notes on a nervous planet, sid 238

Jorden ropar tyst

Kallt ute. Blåsväder. Regn. 

Ligger i soffan. Lyssnar på regnet och vet att jag måste vara här.

Vila igen. För att allt som varit blivit för mycket. För att ungar som kommit hem och ungar som åkt iväg och planer som måste planeras klart tagit all energi som fanns. 

Vet att det kommer. Rastlösheten. Obehaget. Och den stora tröttheten. Som om veckan som varit var ett maraton i vildmarken och min trötta kropp sprungit en evighet. 

Vila.

Tar upp boken från bibban igår. Börjar läsa. Börjar gråta. Och kan inte sluta. Läser i timmar medan tårarna sprutar. Om känsliga barn som slutar äta. Om trasiga människor i en trasig värld. Och om att våga må skit. Läser om allt det där som snurrar i mig. Om kunskap som finns, men saknar viljan att förstå. Om hur vi vet, vet, vet att det är på väg att falla ihop. Att några tar för mycket och alla får ta smällen. Om hur några procent äger nästan allt och gör profit på våra gemensamma tillgångar. Tar slut på våra reserver, förgiftar våra regn och kalhugger vår skogar. Vi vet, vet, vet att det inte går. 

Inte konstigt då. Att människor går sönder. 

Jorden ropar tyst som bara jorden kan ropa. I våra öron, våra kroppar. I våra lungor.

Går det att vara frisk i en värld som är trasig?

Scener ur hjärtat

"Samtidigt mår världen omkring oss bara sämre. /.../ Precis som så många människor runtomkring oss. Människor som har gått sönder precis som vi gick sönder, människor som fortfarande är hur trasiga som helst. Våra vänner. De som inte kunde hålla sig kvar i farten. De som inte passade in i mallen. De som inte hade turen att träffa rätt läkare. De som inte fick plats i statistiken. Alla de som verkligen lever i symbios med planeten de bebor. Fast inte den där symbiosen vi brukar tala om, det jordnära livet i harmoni med naturen. Det här handlar om en helt annan samklang; ett nytt ackord. det här handlar om utbrända människor på en utbränd planet."

Scener ur hjärtat,

 av Malena Ernman och Svante Thunberg

Postapokalyptiskt manifest

Vi står på randen till en mörk framtid. Ni vet; peak oil, den ekonomiska kollapsen, zombieapokalypsen. Kapitalismen ropar efter högre produktion, mera konsumtion. Och jag tror att vad världen egentligen behöver är antikonsumenter. Sparsamhet. Och gör-det-själv.

Så jag ignorerar reklampelarna i stan och tar fram mina verktyg: Mitt postapokalyptiska överlevnadskit; stickor och garner, virknålar och saxar, nål och tråd, spade och vattenkanna. Och stannar hemma. Snuvar kapitalisterna på mina pengar. Och förbereder mig för kollapsen.

Min livförsäkring är Jorden. Den mörka feta jorden med alla sina mikrober, kryp och maskar. Som gärna föder oss om vi bara tar väl hand om henne. Jag odlar lycka i en hink egna grönsaker. Jag odlar trygghet i giftfri mat. Och i apokalypsens kölvatten, odlar jag för att överleva.

Fröerna är mitt sparkapital. Jag samlar frö. Sparar till nästa år. Smular sönder de torra fröstänglarna och samlar in. Gräver upp knölar ur jorden och sparar till våren. Alla med löften om vårsoppor, sommarsallader och mustiga vintergrytor.

Så fort jorden reder sig. Öppnar sig. Kommer spaden fram. Det är dags. Att gräva ryggen trött i grönsakslandet. Rensa ogräs. Blanda in kompost. Så. Vattna. Vattna lite till. Och hoppas att jorden är tillräckligt varm. Och sen. Se hur det gror. Växer. Liksom pyr av liv i myllan.

Se hur små groddar växer till höga buskar. Feta knölar. Stora blad. Och sen. Skörden. Efter timmar av ogräsrensning och vattning. Salladen. Bönorna. Morötterna och mangolden. Majrovorna som liksom pirrar på tungan. Och känslan. Jag har odlat min egen mat. Jag kommer att klara mig. 

Jag samlar. Och sparar. Jag tar hand om allt jag bara kan och hinner med. Mjölksyrar grönsaker. Majrovor och morötter. Och vitkål såklart.

Kokar äppelmos av egna och grannarnas äpplen. (tack grannen för att vi alltid får plocka äpplena ni inte tar hand om) Plockar blåbär. Fryser in och torkar till pajer och glass. Kokar kryddig chutney till julbordet. Torkar örter och bladgrönsaker till vinterns mustiga soppor.

Och efter kollapsen, om vi så bara får tag på havregryn och ärtor för att det är vad som finns att köpa på hela ön, så kommer vi ändå att leva gott med den mat vi själva producerar.

 

Sen finns det annat sak jag plockar och sparar. Såpkastanjer. Vanliga hästkastanjer från trädgården. Skär några kastanjer itu, lägg i blöt i en burk vatten och skaka burken då och då. Vattnet blir alldeles fullt av såpbubblor när man skakat några gånger. Och då är det bara att hälla såpvattnet direkt i tvättmaskinen och tvätta kläder med det.

Tandkräm. Med kokosolja, pepparmynta och matsoda. Smält oljan. Blanda i matsoda och pepparmynta. Låt kallna. Den dagen jag inte får tag på kokosoljan får jag hitta på ett annat sätt att borsta tänderna. Men giftfritt. Jag vill inte ha något på huden eller i munnen som jag inte också kan äta.

Det finns annat vi vill ha. Behöver kanske. Prylar. Kläder. Och vi kan välja. Slit och släng. Eller gör själv. Och ta vara på det du har. Konsumera världen. Eller leva i symbios med den. Precis som med varandra. Vi kan konsumera människor. Eller vårda varandra. Laga tröjor och relationer som blivit slitna.

Med hemstickade favorittröjor och sockor, lagade så många gånger att det är mer lagningar än stickning kvar, med de lappade favoritbyxorna, och de stoppade vantarna där tummen stack ut, tänker jag en hållbarare framtid. En långsammare värld med kärlek i varje liten maska. Stickad med restgarner kanske. Eller återbrukat garn. Räddat från soptunnan.

Det finns ett lugn i att göra själv. Maska efter maska, stygn efter stygn, blir till meditation. Tiden stannar till en stund och det finns tid att tänka efter. En stunds eftertanke i en liten vante. I en värld som snurrar allt fortare.

Och dessutom, sakerna får ett värde. Som de inte har om de kommer från en billig butik där de går att köpa för nästan ingenting. På någon annans bekostnad. I en fabrik någon annanstans. För det är alltid någon annan som betalar för våra billiga kläder och prylar.

Jag var bara några år gammal när jag lärde mig sy. Jag och min mamma satt vid symaskinen sent på kvällarna. Hon sydde kläder till mig. Jag sydde till dockorna. Lite senare satt jag hemma hos mormor. Lärde mig sticka. En maska i taget. Knepigt var det. Men någonting fick mig att fortsätta och jag tänker inte sluta. Med stickor och garn. Nål och tråd. Tänker jag överleva kollapsen. Sticka mina tröjor och virka mina lampskärmar. Sy påsar av gamla jeans och brodera dem fulla. Repa upp en gammal tröja och sticka en ny. När kapitalismen till slut går under med ett brak för att oljan tagit slut, Då får vi ta vad vi har. Göra nytt av gammalt och leva av mindre. 

 

Men även om världen är upp och ner tänker jag samla det där lilla extra, som jag samlar kastanjer. Och blåbär. Virka in mina flaskor och burkar. Brodera mina väskor och kläder fulla av klotter. För att de blir fina. Virka trädgårdsstenar och lägga lite här och lite där. Att njuta av. Kanske hamnar det någon någon annanstans också. Som en påminnelse om det goda i världen.

När marken gungar under mina fötter behöver jag mer än någonsin inspiration av andra som vill själva. I mitt postapokalyptiska bibliotek finns Stickböcker, Odlingsböcker. Överlevnadsböcker. Klassiker. Nyskrivet. Varje ny bok är en skatt jag inte vill vara utan. I en ny värld behöver vi nya idéer. Strategier.

Det här är mitt postapokalyptiska manifest. När börserna fallit, ekorrhjulen slutat snurra, och zombierna tagit över ute i Europa, då hittar ni mig i trädgården. I gungstolen. Trött efter en dags arbete i köksträdgården. Där tänker jag sitta med en bra bok, jord under naglarna, en stickning i ena handen och en saftig majrova i den andra.

----------------------------------

Punkbroderier

Broderar punk. Apokalyps. Och DIY. 

Framför brasan. Med inspiration runt omkring. I jorden i trädgården. Leriga händer. Och burkar fulla med ätbart.

 

Kollapser och apokalypser

Funderar på kollapser och apokalypser. På ekonomi och katastrofer. Går ut i köksträdgården. Andas. Lycklig över allt om växer. Grönsaker. Örter. Rotfrukter. Kål. Mjölksyrar. Torkar. Kokar in.
Tänker att när kollapsen kommer. Ska jag vara förberedd. När kollapsen kommer. Äter vi vår trädgård.