Nyutexaminerad från Musikalakademien

 

 

 

Unschooling, 

som sen blev ett år på Lärkulla i Karis med musikteater, 

och sen en treårig yrkesutbildning till musikalartist i Umeå.  

De tre åren i Umeå på Musikalakademien är avklarade och nu väntar nya utmaningar med ett yrkesutbildningsdiplom på fickan. Först en sommar och en hemmahöst i punkhuset på Roberts, sen stadsliv på fastlandet och Svenska Teatern i Helsingfors. Och sen, ja det kan bara framtiden utvisa.

 

 

 

 

Pi-day

 

May I have a large container of coffee?

3.141592653589793238462643383279502884197169399375105820974944592307816406286 208998628034825342117067982148086513282306647093844609550582231725359408128481 117450284102701938521105559644622948954930381964428810975665933446128475648233 786783165271201909145648566923460348610454326648213393607260249141273724587006 606315588174881520920962829254091715364367892590360011330530548820466521384146 951941511609433057270365759591953092186117381932611793105118548074462379962749 567351885752724891227938183011949129833673362440656643086021394946395224737190 702179860943702770539217176293176752384674818467669405132000568127145263560827 785771342757789609173637178721468440901224953430146549585371050792279689258923 542019956112129021960864034418159813629774771309960518707211349999998372978049 951059731732816096318595024459455346908302642522308253344685035261931188171010

och vidare.....

 

 

 

 

 

 

Musikvardag

 

 

        

 Musik i köket en måndag i mars. 

Någon sitter i studion, någon spelar i köket, och någon gör musik på datorn. 

Överallt bubblar det av toner och texter och skaparverkstad.

Musikprat. Musikuppspelningar. Musikdiskussioner.

Vardag i punkhuset på Roberts.

 

 

 

 

 

vårdagjämning

Vårdagjämning

och ljuset från solen

träffar min panna

genom det öppna fönstret

en morgon i mars

när

krokusarna

just slagit ut

och livet återvänt efter månader av vila

Jorden

värms sakta upp

ger liv

och fröna som väntat

under ytan

gror

spricker

och sträcker ut sina vita rottrådar

fåglarna i min ask

sjunger om våren

och jag sjunger med dem

hittar ut igen

När viruset kommer och allt stänger och trädgården bjuder på utelek som förut, 

när barnabenen var korta och fulla av spring.

Hittar kanske tillbaka till allt det där som finns ute, 

väntande och levande och utan att kosta ett endaste dyft,

när stan inte längre lockar 

och det är svårt att inte klättra på väggarna

inne i det gamla punkhuset på Roberts

nya gamla brallor

Plockar fram färger och penslar

och ett par secondhandjeans som legat i lådan ett tag

Får inspiration att göra nåt nytt av det gamla

och prova en idé som funnits där ett tag.

Imorgon

Imorgon

är jag ett

vrak

och du kommer att bärga

det du kan

mellan matlagning

och

allt det andra du måste göra

spillrorna som är jag

i sängen

gurkmeja

ingefära

och alla koppar te som ryms

innan eftermiddagen

längtar efter att göra

just det där

som är för mycket

imorgon

kommer du att bärga

vraket

idag

står luften stilla

håller andan

och väntar

Born free

Så kom den i brevlådan. Boken vi väntat på att få se. Efter dagarna med konstnärsbesök, foto och unschoolingprat för en halv evighet sen. Efter långa samtal över koppar med te, promenader i trädgården och i soffan sena vårkvällar i maj.  Många varför, hur och om. Bilder på små barn och älskad trädgård. Frågor, svar och minnen som kommer tillbaka. I en bok med unschoolingens kärna ur fotografens perspektiv. Tack Una för att du satte ord och bilder på unschooling på ett så självklart sätt.

Hela utställningen Born Free, och fler av Unas utställningar finns att se på http://unaline.org/

 Mer om Unas besök på Roberts på Beppe, fotografen och kameran.html

 

Med utsikt över Uudenmankato

Helsingfors. Känner på staden. Andas luften. Bor på mysigt vandrarhem medan Beppen förbereder ny filmning. Träffar skådespelarna, träffar regissören, träffar gruppen bakom kameran.
Följer med och kollar in. Lever resliv en liten stund. Vilar i ett fönster. Med utsikt över Uudenmankatu

Majträdgård

Majträdgård. När plommonträden just blommat ut och översvämmat marken med vita blad. När daggkåpan fällt ut sina kjolar och börjat blomma. När frösådd vallört äntligen, äntligen slagit ut för första gången och tulpanerna blommar röda som blod utanför dörren. Ålandsroten som så sakta börjar sträcka sig upp i ljuset, med stjälkar som snart kommer att vara människohöga. Valerianan som håller på att hämta sig efter den tidiga rotskörden för medicinskåpets tinkturer. Hjärtstilla, myntor, citronmeliss och järnört. Alla har de tagit fart av efterlängtad vårsol och trädgården som vilat har vaknat och människorna i huset med den.

klättrar

Nu är det hon som tar min hand. Säger att jag har glömt hur man leker. Hon skrattar och drar mig med och jag vet att hon har rätt och följer med. Till gungorna där utanför. Kom!, säger hon och hoppar upp på en gunga och börjar gunga fram och tillbaka. Snart gungar hon högt ovanför mig och jag får svindel bara av att titta på henne. Jag tar en egen gunga och gungar. Minns.  Pirret i magen. Den svindlande känslan. Snart gungar vi tvilling. En lång stund av fram och tillbakavindar i håret och lekande magpirr. Vi gungar länge innan hon frågar mig om jag är redo att hoppa. Jag tvekar. Undrar om min vuxenkropp klarar av barndomshoppet. Men jag hoppar. Landar mjukt i sanden och hon skrattar åt mig. Tar min hand igen. Hon börjar rita en karta i sanden och jag ser på en stund, undrar. Tills jag förstår. Alla rummen och gångarna och minnena och nycklarna. Vi ritar. Tills vi kommer till en låst dörr. Hon säger mig att det är ett rum hon inte kommer åt och jag vet att jag måste gå in där. Att bara jag kan öppna dörren. Måste öppna dörren. Hon säger att det kommer att göra ont och jag nickar. Öppnar. Går in. Det är mörkt. Skuggigt. Fördragna gardiner och lakansklädda möbler, leksaker. Spindelväv. En klump i magen. Ett tryck över bröstet. Och jag går in. Jag drar bort gardinerna. Öppnar fönstret och släpper in ljuset. Lyfter på lakanen och drar bort spindelväven. En stund ser jag henne i dörren. Hon gråter. Väntar in mig. Jag ser mig omkring. Jag vet att jag har öppnat en dörr och släppt in ljuset och nu måste tiden få göra sitt. Hon räcker mig sin hand igen och vi går därifrån. Lämnar en glipa i dörren. Hon skrattar igen och drar iväg med mig. Jag undrar vad vi ska göra nu, när jag ser vart vi är på väg. Till skogsdungen en bit bort. Såklart. Vi ska klättra upp i den högsta tallen och se ut över hela världen. Sitta och känna tiden passera under våra fötter.
Vi klättrar upp. Jag tittar tillbaka, till gungorna därborta. Till kartan på marken. Liksom fastetsad nu, med färger och gropar och kullar. Hon har redan klättrat högt upp i toppen och jag undrar om jag vågar följa med. Jag ser hennes underbara mod och självklara glädje och förstår vad hon menade. Jag vet att hon har rätt. Jag har glömt bort att leka. Och hon påminner mig om hur lätt livet kan vara att leka. Att leva. Jag andas in. Och börjar klättra.

yllelinne

Letat hela vintern efter yllelinnet nånstans i garderoben. Hittar ingenstans. Saknar varmt ylle mot vinterfrusen hud. Lite strävt. Friktion. Varmt. Hittar garnnystan av åländsk ull bland högarna av garn. Stickar några dagar. Glömmer bort. Stickar lite till. Och när vintern skrattande återtar mark, träd och luft i marsljuset hänger linnet färdigt på tork över spisen. Kryper långt in i det. Känner det fästa som hud. Och tänker att det sitter där det sitter tills majvärmen lockar det av mig.