mot jorden
och
lyssna till gråten
som bara kan höras
av sorgbrutna hjärtan
viskande
når den ytan
svagt kvidande
mellan tunga andetag
människan
en gång i symbios
händer kunde bara gräva
så djupt
kunde bara bära så mycket
i sina armar
lämnade bara liv
i sitt spår
en strimma ljus på din bleka kind
årmiljoner av droppar
under mossbeväxt stenmark
klagande från kalhuggen jord
vinterns sista flingor över låga stubbar
som sårskorpor
över varande sår