Vi står på randen till
en mörk framtid. Ni vet; peak oil, den ekonomiska kollapsen,
zombieapokalypsen. Kapitalismen ropar efter högre produktion, mera
konsumtion. Och jag tror att vad världen egentligen behöver är
antikonsumenter. Sparsamhet. Och gör-det-själv.
Så jag ignorerar
reklampelarna i stan och tar fram mina verktyg: Mitt
postapokalyptiska överlevnadskit; stickor och garner, virknålar och
saxar, nål och tråd, spade och vattenkanna. Och stannar hemma.
Snuvar kapitalisterna på mina pengar. Och förbereder mig för
kollapsen.
Min livförsäkring är
Jorden. Den mörka feta jorden med alla sina mikrober, kryp och
maskar. Som gärna föder oss om vi bara tar väl hand om henne. Jag
odlar lycka i en hink egna grönsaker. Jag odlar trygghet i giftfri
mat. Och i apokalypsens kölvatten, odlar jag för att överleva.
Fröerna är mitt
sparkapital. Jag samlar frö. Sparar till nästa år. Smular sönder
de torra fröstänglarna och samlar in. Gräver upp knölar ur jorden
och sparar till våren. Alla med löften om vårsoppor,
sommarsallader och mustiga vintergrytor.
Så fort jorden reder sig.
Öppnar sig. Kommer spaden fram. Det är dags. Att gräva ryggen
trött i grönsakslandet. Rensa ogräs. Blanda in kompost. Så.
Vattna. Vattna lite till. Och hoppas att jorden är tillräckligt
varm. Och sen. Se hur det gror. Växer. Liksom pyr av liv i myllan.
Se hur små groddar växer
till höga buskar. Feta knölar. Stora blad. Och sen. Skörden. Efter
timmar av ogräsrensning och vattning. Salladen. Bönorna. Morötterna
och mangolden. Majrovorna som liksom pirrar på tungan. Och känslan.
Jag har odlat min egen mat. Jag kommer att klara mig.
Jag samlar. Och sparar.
Jag tar hand om allt jag bara kan och hinner med. Mjölksyrar
grönsaker. Majrovor och morötter. Och vitkål såklart.
Kokar äppelmos av egna
och grannarnas äpplen. (tack grannen för att vi alltid får plocka
äpplena ni inte tar hand om) Plockar blåbär. Fryser in och torkar
till pajer och glass. Kokar kryddig chutney till julbordet. Torkar
örter och bladgrönsaker till vinterns mustiga soppor.
Och efter kollapsen, om vi
så bara får tag på havregryn och ärtor för att det är vad som
finns att köpa på hela ön, så kommer vi ändå att leva gott med
den mat vi själva producerar.
Sen finns det annat sak
jag plockar och sparar. Såpkastanjer. Vanliga hästkastanjer från
trädgården. Skär några kastanjer itu, lägg i blöt i en burk
vatten och skaka burken då och då. Vattnet blir alldeles fullt av
såpbubblor när man skakat några gånger. Och då är det bara att
hälla såpvattnet direkt i tvättmaskinen och tvätta kläder med
det.
Tandkräm. Med kokosolja,
pepparmynta och matsoda. Smält oljan. Blanda i matsoda och
pepparmynta. Låt kallna. Den dagen jag inte får tag på kokosoljan
får jag hitta på ett annat sätt att borsta tänderna. Men
giftfritt. Jag vill inte ha något på huden eller i munnen som jag
inte också kan äta.
Det finns annat vi
vill ha. Behöver kanske. Prylar. Kläder. Och vi kan välja. Slit
och släng. Eller gör själv. Och ta vara på det du har. Konsumera
världen. Eller leva i symbios med den. Precis som med varandra. Vi
kan konsumera människor. Eller vårda varandra. Laga tröjor och
relationer som blivit slitna.
Med hemstickade
favorittröjor och sockor, lagade så många gånger att det är mer
lagningar än stickning kvar, med de lappade favoritbyxorna, och de
stoppade vantarna där tummen stack ut, tänker jag en hållbarare
framtid. En långsammare värld med kärlek i varje liten maska.
Stickad med restgarner kanske. Eller återbrukat garn. Räddat från
soptunnan.
Det finns ett lugn i att
göra själv. Maska efter maska, stygn efter stygn, blir till
meditation. Tiden stannar till en stund och det finns tid att tänka
efter. En stunds eftertanke i en liten vante. I en värld som snurrar
allt fortare.
Och dessutom, sakerna får
ett värde. Som de inte har om de kommer från en billig butik där
de går att köpa för nästan ingenting. På någon annans
bekostnad. I en fabrik någon annanstans. För det är alltid någon
annan som betalar för våra billiga kläder och prylar.
Jag var bara några år
gammal när jag lärde mig sy. Jag och min mamma satt vid symaskinen
sent på kvällarna. Hon sydde kläder till mig. Jag sydde till
dockorna. Lite senare satt jag hemma hos mormor. Lärde mig sticka.
En maska i taget. Knepigt var det. Men någonting fick mig att
fortsätta och jag tänker inte sluta. Med stickor och garn. Nål och
tråd. Tänker jag överleva kollapsen. Sticka mina tröjor och
virka mina lampskärmar. Sy påsar av gamla jeans och brodera dem
fulla. Repa upp en gammal tröja och sticka en ny. När kapitalismen
till slut går under med ett brak för att oljan tagit slut, Då får
vi ta vad vi har. Göra nytt av gammalt och leva av mindre.
Men även om världen är
upp och ner tänker jag samla det där lilla extra, som jag samlar
kastanjer. Och blåbär. Virka in mina flaskor och burkar. Brodera
mina väskor och kläder fulla av klotter. För att de blir fina.
Virka trädgårdsstenar och lägga lite här och lite där. Att njuta
av. Kanske hamnar det någon någon annanstans också. Som en
påminnelse om det goda i världen.
När marken gungar under
mina fötter behöver jag mer än någonsin inspiration av andra som
vill själva. I mitt postapokalyptiska bibliotek finns Stickböcker,
Odlingsböcker. Överlevnadsböcker. Klassiker. Nyskrivet. Varje ny
bok är en skatt jag inte vill vara utan. I en ny värld behöver vi
nya idéer. Strategier.
Det här är mitt
postapokalyptiska manifest. När börserna fallit,
ekorrhjulen slutat snurra, och zombierna tagit över ute i Europa, då
hittar ni mig i trädgården. I gungstolen. Trött efter en dags
arbete i köksträdgården. Där tänker jag sitta med en bra bok,
jord under naglarna, en stickning i ena handen och en saftig majrova
i den andra.
----------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar