Anna Karenina

 

Samlar på klassiker en stund. Leo Tolstojs Anna Karenina i tre band från klassikerhyllan på emmaus. Februari utanför fönstret och medan dagarna långsamt blir längre följer jag Karenina, Levin, Karenin, Vronskij och Sjtjerbatskaja i ett realismens 1800-talsryssland.

"Men hon tog inte blicken från den andra bilens hjul. Och exakt i det ögonblick när mittpunkten mellan hjulen drog sig i nivå med henne, kastade hon bort den röda väskan och drog huvudet tillbaka i axlarna, föll på hennes händer under bilen och med en lätt rörelse, som om hon skulle stiga omedelbart, föll på knä. Och för tillfället blev hon skräckslagen över vad hon gjorde. "Var är jag? Vad gör jag? Vad för?' Hon försökte resa sig, kasta sig tillbaka, men något enormt och skoningslöst slog henne i huvudet och drog henne ner på ryggen. "

Anna Karenina, tredje bandet, sid 259

 

 

Bokåret 2020

2020 i böcker.
99 böcker. 31310 sidor.
Längsta boken 1472 sidor, kortaste 71 sidor.
Det har varit klassikernas år för mig och jag har läst böcker jag alltid tänkt läsa men aldrig haft tålamod till. Nu hade jag tålamod. Och massor av tid. Bäst var nog ändå Les Miserables; Hugos krönika över livet i Paris rännsten under tidigt 1800-tal. Kärlek och sorg, svält och maktlöshet. Så många sidohistorier och människoporträtt. Vi har sett filmmusikalen många gånger och jag tycker fortfarande att den är underbar, men den här historien är så mycket större. Och jag hittade Sylvia Plath och Anne Sexton. Läste Mary Shelley. Och läste mera Virginia Woolf och mera Karin Boye. Och såklart, inte att förglömma. Året till ära; Albert Camus Pesten, och jag tror att om jag läst den för ett par år sen skulle handlingen känts väldigt avlägsen, historisk. Nu kändes den svindlande nära.

 

https://www.goodreads.com/user/year_in_books/2020/83677158 

Frankenstein or the modern Prometheus

 

 

Frankenstein, or the modern Prometheus

av Mary Wollstonecraft Shelley

"I had feelings of affection, and they were requited by detestation and scorn. Man! you may hate, but beware! your hours will pass in drear and misery, and soon the bolt will fall which must ravish from you your happiness forever. Are you to be happy while I grovel in the intensity of my wretchedness? You can blast my other passions, but revenge remains- revenge, henceforth dearer than light or food! I may die; but first you, my tyrant and tormentor, shall curse the sun that gazes on your misery. Beware; for I am fearless, and therefor powerful. I will watch you with the wiliness of a snake, that I may sting with its venom. Man, you shall repent of the injuries you inflict." -Frankenstein chapter 20

ingen plats för trasiga kroppar

 

 

 

Jag ville vara

bland rader av böcker

idag

men en bokmässor

är ingen plats

för trasiga kroppar

så jag kryper ner

i värmen

under täcket

med Sylvia Plath i ena handen

och Alix E Harrow

i den andra

Utanför: regnet som slår mot fönstret.

Det är november.

 

 

 

 

 

 

Nausea

 

 "I have never before had such a strong feeling that I was devoid of secret dimensions, confined within the limits of my body, from which airy thoughts float up like bubbles. I build memories with my present self. I am cast out, forsaken in the present: I vainly try to rejoin the past: I cannot escape."

-Jean Paul Sartre, Nausea-

gungstol i oktobersol

 

 

Oktobersol i höstgulnande trädgård. En flaska te. Stickning. Sartre som sällskap. Utomhusvila för trött kropp och drömmande själ. En av de där dagarna som går och aldrig kommer tillbaka. Men minnet. Minnet som ligger som en varm filt när höststormarna viner utanför fönstret.

Ett litet liv

 

 Mållös. Rödgråten. Matt.
En historia om barndom, uppväxt och vuxenliv i skuggan av lidande och det svåraste som finns att tänka på. Fantastiskt vacker och plågsamt sorglig historia.
En av de bästa böcker jag läst men aldrig vill läsa om. Tror jag. Läs den. Men på egen risk. 

Ett litet liv, av Hanya Yanagihara

"Han mindes -vem hade berättat det? En av bröderna, men vilken av dem? -en historia om en ömkansvärd liten pojke, en pojke som hade det mycket värre än han, som efter att varit duktig så länge (ytterligare ett sätt på vilket han och pojken skilt sig åt) en natt bad till gud att ta honom: Jag är redo, sa pojken i berättelsen, jag är redo, och en fruktansvärd ängel med gyllene vingar och glödande ögon dök upp och svepte vingarna om pojken och pojken, blev till aska och försvann, befriad från världen.
    Jag är redo, tänkte han, jag är redo, och han väntade på att ängeln skulle komma och rädda honom med sin ohyggliga, fasansfulla skönhet." -Ett litet liv, sid 571

 

Ett eget rum

 

 

"Kvinnor har under århundraden tjänat som speglar med den magiska och förtjusande makten att återspegla mannens kropp i dubbel naturlig storlek. Utan denna förmåga skulle jorden troligen fortfarande vara träsk och djungel. All krigisk ära skulle vara okänd. Vi skulle fortfarande skrapa fram konturerna av rådjur på resterna av fårben och byta flinta mt fårskinn eller de enkla prydnader som tilltalade vår osofistikerade smak. Övermänniskor och Ödets fingrar skulle aldrig ha existerat. Tsaren och kejsaren skulle aldrig ha burit sina kronor och heller inte förlorat dem. Oavsätt vad man använder speglar till i civiliserade samhällen, så är de nödvändiga för alla våldsamma och heroiska handlingar. Det är därför Napoleon och Mussolini båda så eftertryckligt insisterar på kvinnors underlägsenhet. För om de inte vore underlägsna skulle de sluta att förstora dem." Virginia Woolf, Ett eget rum, sid 48

Okänd Soldat

 

 

”Hauhia avbröt sin brevskrivning och började granska kulsprutan. Också den var stum och tyst. Han tyckte faktiskt att det döda föremålet teg medvetet, därför att han i sin fantasi upplevde det som nånting med talförmåga, som en förkroppsligad äventyrshistoria. Han försökte föreställa sig dess förflutna, och det mesta av vad han föreställde sig var fantasier utan underlag i verkligheten, fantasier sådana som krigskorrespondenterna hade satt i dem  som inte själva visste hur det var. Han såg inte skyttens ansikte,onaturligt förvridet av spänning, han hörde inte de hesa och ängsliga ropen och befallningarna, inte de nervösa svordomarna och förbannelserna, och inte heller Kaukonens stönande när han blev dödligt träffad och slog ansiktet i samma handtag som Hauhia just nu fingrade på. Han visste ingenting om den regniga och mörka höstnatten då kulsprutan låg på den leriga stigen där Lehto och Riitaoja stupade. /—/ Han placerade en enriskvist i skottgluggen, sköt ut geväret och försökte med händerna darrande av spänning få korn på hjälmen. Han hann bli medveten om en häftig stöt i huvudet, innan det slog gnistor för ögonen och han förlorade sansen och rullade ner på skyttegravens botten.” Väinö Linna. Okänd soldat sid. 314

Om tiden inte finns

Börjar läsa och slås av hur vetenskap och poesi bara är två grenar av samma träd. 

Ger min in på en resa i fysikens underliga värld.

"I det ögonblicket blir boken till en flytande lavaström av såväl klara som dunkla tankar. Om ni fortfarande är med mig dåska jag föra er dit jag tror att vår nuvarande kunskap om tiden sträcker sig, till det  nattens vidsträckta, stjärnprydda hav som vi ännu inte vet något om"

Sommarplaner

Telefonsamtal.

Och det är dags att börja läsa. 

Förbereda sig. 

För inspelningen i sommar.

Rollfiguren.

Historien.

Ser fram emot allt det där

som han ska vara med om igen.

Men just nu. I soffan framför brasan.

Och boken.

The conference of the birds

På väg in i besynnerligheten igen.

Äntligen kom nästa bok i serien

och den här gången tänker mamman läsa ut boken själv först. 

Och sen högt för dem som vill lyssna.

För vem kan vänta i över en vecka tills ungen kommer hem när boken redan ligger i soffan och väntar!

The Ten Thousand Doors of Januari

"There was no room, it turned our, for little girls who wandered off the edge of the map and told the truth about the mad, impossible things they found there."

De där historierna.
Som liksom lever sitt eget liv och slingrar sig omkring en som en varm sommardag och som tar fart och flygger fort fort uppåt, iväg.

En historia om dörrar. Om dörrar. Om portaler till nya världar. Om kärlek som reser genom tusen världar för att hitta hem. Om ordens kraft och det skrivnas magi. Om att vara annorlunda och fel och för mycket. Om att vara på fel ställe. I fel värld. Om att drömma sig fri och komma hem.

"And now: I curl in the belly of The Key, writing by the silvertounged light of the full foreign moon. The wood smells of cloves and tannin and juniper wine. It smells of sunsets on strange horizons, of nameless constellations and spinning compass needles and the forgotten borderlands at the edge of the world."

The ten thousand doors of Januari.

Av Alix Harrow

liten röd läderbok

Plockar fram återbrukade skinnbitar från kofferten i hörnet. 

(Bakom julgranen. Får barr i tårna. )

Sax och lim. Papper från stora rullen till inlaga. 

Papperskniven. Dubbelvikt tidningsomslag till pärm.

Viker till inlagan. Binder ihop. Skinnet över pärmen. Inlagan inuti. 

Limmar. Fäster. Ett band i ryggen för att hålla reda på sidorna.

Håller hårt en stund så att det inte släpper.

Limmar fast förstasidan. Och sistasidan.

Lägger i press en stund.

Och sen. Klart. 

Och den oslagbara känslan att skriva i  egenbunden bok.

what we dream

”And this is what we dream: We dream the archetype of Wild Woman, we dream of reunion. And we are born and reborn from this dream every day and create from its energy all during the daytime. We are born and reborn night after night from this same wild dream, and we return to daylight grasping a coarse hair, the soles of our feet black with damp earth, our hair smelling like ocean, or forest, or cook fire.” 

-Women who run with the wolves- s.458

Clarissa Pinkola Estés 

Himmel

Det skulle ha börjat med: himmel.

Ett fönster utan fönsterbräda, fönsterkarmar,

fönsterruta.

En öppning och ingenting utanför den,

men öppen på vid gavel.

Jag behöver inte vänta på en vacker natt,

eller sträcka på halsen

för att se närmare på himlen.

 Himmel har jag bakom ryggen, i min hand,

på ögonlocken.

Himlen omsluter mig tätt

och lyfter mig från botten.

Inte ens de högsta bergen

är närmare himlen

än de djupaste dalarna.

På inget ställe finns det mera himmel 

än på något annat.

Molnet är lika hänsynslöst

igenfyllt av himmel som graven.

Mullvaden har en likadan himlafärd

som ugglan med vaggande vingar.

Ett ting som faller i avgrunden

faller från himmel till himmel.

Luckra, flytande, klippiga,

flammande och flyktiga

sjok av himmel, smulor av himmel,

fläktar av himmel och drivor.

Himlen är allestädes snärvarande

även i mörkret under huden.

Jag äter himmel, jag utsöndrar himmel.

Jag är en fälla i fällan,

en bosatt bosättare,

ett famnande famntag,

en fråga som svar på en fråga.

Uppdelningen i himmel och jord

är inte det riktiga sättet

att tänka på denna helhet.

Den låter mig bara överleva

på en exaktare adress,

lättare att hitta

om någon söker mig.

Mitt signalement är 

förtjusning och förtvivlan.

Wislawa Szymborska

"Himmel"

Ur diktsamlingen Utopia

a heartbeat at the door

"...one night there´s a heartbeat at the door. 

Outside, a woman in the fog, 

with hair of twigs and dress of weed, 

dripping green lake water. 

She says "I am you, and I have traveled a long distance. 

Come with me, there is something I must show you..." 

She turns to go, her cloak falls open, 

Suddenly, golden light... everywhere, golden light..." 

__________

Om att leta djupt inne i själens mörka tjärnar

och hitta benen

hitta själva kärnan

av det som var det vilda jaget

innan vi slipades

putsades

lackades

och slogs i in glänsande papper och glittrande snören.

Om att hitta sitt vilda jag

och våga låta sig smälta samman

med 

henne

Om att känna sin intuition

och våga lita på att rösten inifrån är sann

i varje ögonblick

även när omvärlden med alla medel 

vill få dig att förstå

att den är fel.

Boken från i somras. Lånad och läst under ett par veckor i Helsngfors. Kommer hem och beställer en egen. Läser om. Läser långsammare. Vill hinna med. Hitta nytt. Hitta tillbaka.

Women who run with the wolves, första blogginlägget från i somras.

Clarissa Pinkola Estés

-Women who run with the wolves-

 

Bokpyssel

 Favorit i repris. Tar fram den gamla boken, köpt för att bli pyssel. Gör fler stjärnor och fler kulor.  Av Harry Potter and the philosophers stone. Så får favoritboken hänga i julgranen också i år, i fler kulor och fler stjärnor. Av boksidor, lim, sax och snöre och gamla julgranskulor. Och varje liten stjärna blir ett äventyr, varje kula en påminnelse om den där hösten, när varje dag var ett nytt kapitel i historien om Hogwarts, trollkarlar och the boy who lived.

Edith Södergran

Tar fram nött bok, tummad genom årtiondena.

Läser igen. Och igen. Ett liv så kort men intensivt.

En människa så spännande att läsa.

Texter fulla av liv, död, kärlek, passion. 

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken. 

Edith Södergran

Samlade dikter 

Fågeltämjaren

 Decemberdag med nästan klar himmel efter veckor av tunga moln.

Sjukstuga i huset. Snor som rinner. Hostor som skräller. Och en rastlös unge som vill vara frisk och ta bussen in till stan. Helst igår. 

Gör te och varm choklad. På med ylle i lager på lager. Mössor. Filtar. Vinterjackan.

Ut i gungan i asken. Andas frisk decemberluft. Få lite sol på pannan då och då. Och läsa ut boken. Fågeltämjaren. Den andra boken i serien om Miranda och Syrsa. Om ögonstenen. Ont och gott. Nordisk fantasivärld fylld av märkliga växter och djur. 

Läser. Andas. Vilar.

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson