Vi ligger och tittar på stjärnorna hon och jag.
Hon tycker om natthimlen. Tycker om mörkret och tystnaden.
Hon frågar mig saker. Vill veta allt. Om livet. Om tyngden på hennes axlar. Om känslan att vara annorlunda. Inte tillräcklig och ändå alldeles för mycket. Hon undrar om det alltid kommer att vara så. Kännas så. Och jag svarar henne.
Säger att det är så. Att det alltid kommer att vara så.
Men, säger jag sakta, hon kommer att hitta sina. De som älskar henne så som hon är. Fast hon är för lite och för mycket. Som har sina egna knasigheter. Sina egna besynnerligheter. Jag säger henne att det alltid kommer att vara så. Men det blir lätt att leva med. För hon kommer att kunna välja. Och välja bort. Och hon kommer att se att hon är vacker. Och stark. Och att det kommer en tid när hon också kommer att våga vara liten och rädd, och det kommer att finnas nån som tar emot. Hon kommer att känna sig hemma.
Och jag säger henne att jag finns där för henne. I varje steg hon tar finns jag redan där. Jag håller hennes hand när det är svårt. Sitter alldeles intill när det inte finns nån annan där. Jag finns där. Säger jag och tar hennes hand. Hon tar min. Så ligger vi där en stund och håller varandras händer. Hennes lilla sjuåriga hand. Min jordiga trädgårdshand. Och vi vet att vi är ett. Vi är ett och samma och det finns inget då och det finns inget sen. För hon är jag och jag är hon och vi delar sorgen. Smärtan. Ångesten. Glädjen. Styrkan. Modet.
Jag är hon och hon är jag och vi ligger under stjärnhimlen medan Orion reser sig över våra huvuden och natten glider in.
Och jag håller hennes hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar