Läkning

 

Hon står bortvänd.

Jag ser hennes fötter, stadiga på jorden.

Jag ser att hon har vuxit. Hon har blivit stark.

Omkring henne: Ljus.

Jag frågar henne vad som hänt.

Hon vänder sin om. Ler.

I hennes händer ljuskällan.

Du hade rätt, säger hon och ser på mig.

Du sa att allt skulle bli lättare att leva med och jag ser det nu.

Alla känslorna skulle finnas kvar, men jag behöver inte hålla fast i dem.

Jag är fri och jag kan låta känslorna komma och gå och fortsätta utan mig.

Du sa det.

Det är då jag ser det. Hon har läkt.

Att jag har gått med henne. Tagit hennes hand. Och gått ifrån.

Lämnat. Hämtat. Hämtat hem henne.

Och hon har kommit fram. Kommit hem.

Hon är fortfarande där djupt inuti, men hon är också här.

För när jag hämtade hem henne hämtade jag hem mig själv och vi blev starka.

Hon vet vem hon är. Hon vet vad hon är värd och vad hon kom hit för att göra.

Och sorgerna som tyngde henne lever kvar, men de har ingen vikt, ingen massa,

och kan inte hålla henne tillbaka. Hon är sin egen. Som jag är min.

Jag står en stund och ser på henne. Hon har något vilt över sig.

Något okammat och glittrande och jag blinkar som för att jag vill vara alldeles säker på hon är där, och just som jag tror att hon nästan inte är verklig kastar hon av sig koftan och klättrar upp i kastanjen. Sätter sig på den lägsta grenen och dinglar med benen.

Och då vet jag.

Hon är där nu helt och hållet.

Här.

Jag kommer inte att förlora henne igen.

Hjärtat

Hon möter mig på vägen. Hon tar min hand igen och tar mig med. Går åt ett annat håll än jag tänkt, men jag följer med. Vi går långt och kommer ut vid en strand. Solen lyser och det är ljust och varmt. På stranden ser jag en dörr och jag vet direkt att det är samma dörr. Den som vi hittade när vi ritade kartor. Dörren öppnas utåt och jag öppnar. Går in. Det är mörkare där inne. Oväder. Det är ett rum med väggar och tak, men jag kan ändå se mörkret på himlen torna upp sig. Och där, mitt på golvet ligger det någonting. Jag måste gå närmare för att se vad det är. Ett barnahjärta. Det är gråaktigt i färgen och slår svagt, så svagt, men det lever. Jag går fram. Sätter mig på huk. Tittar. Tar upp hjärtat i mina händer och håller det en stund. Hjärtat börjar slå hårdare, starkare, och det får tillbaka färgen.  Jag reser mig upp för att gå och ta hjärtat med mig, men rummet hindrar mig. Hjärtat får inte flyttas. Jag lägger det motvilligt tillbaka och lämnar rummet. Stänger dörren. Men jag vet att jag måste komma tillbaka.

klättrar

Nu är det hon som tar min hand. Säger att jag har glömt hur man leker. Hon skrattar och drar mig med och jag vet att hon har rätt och följer med. Till gungorna där utanför. Kom!, säger hon och hoppar upp på en gunga och börjar gunga fram och tillbaka. Snart gungar hon högt ovanför mig och jag får svindel bara av att titta på henne. Jag tar en egen gunga och gungar. Minns.  Pirret i magen. Den svindlande känslan. Snart gungar vi tvilling. En lång stund av fram och tillbakavindar i håret och lekande magpirr. Vi gungar länge innan hon frågar mig om jag är redo att hoppa. Jag tvekar. Undrar om min vuxenkropp klarar av barndomshoppet. Men jag hoppar. Landar mjukt i sanden och hon skrattar åt mig. Tar min hand igen. Hon börjar rita en karta i sanden och jag ser på en stund, undrar. Tills jag förstår. Alla rummen och gångarna och minnena och nycklarna. Vi ritar. Tills vi kommer till en låst dörr. Hon säger mig att det är ett rum hon inte kommer åt och jag vet att jag måste gå in där. Att bara jag kan öppna dörren. Måste öppna dörren. Hon säger att det kommer att göra ont och jag nickar. Öppnar. Går in. Det är mörkt. Skuggigt. Fördragna gardiner och lakansklädda möbler, leksaker. Spindelväv. En klump i magen. Ett tryck över bröstet. Och jag går in. Jag drar bort gardinerna. Öppnar fönstret och släpper in ljuset. Lyfter på lakanen och drar bort spindelväven. En stund ser jag henne i dörren. Hon gråter. Väntar in mig. Jag ser mig omkring. Jag vet att jag har öppnat en dörr och släppt in ljuset och nu måste tiden få göra sitt. Hon räcker mig sin hand igen och vi går därifrån. Lämnar en glipa i dörren. Hon skrattar igen och drar iväg med mig. Jag undrar vad vi ska göra nu, när jag ser vart vi är på väg. Till skogsdungen en bit bort. Såklart. Vi ska klättra upp i den högsta tallen och se ut över hela världen. Sitta och känna tiden passera under våra fötter.
Vi klättrar upp. Jag tittar tillbaka, till gungorna därborta. Till kartan på marken. Liksom fastetsad nu, med färger och gropar och kullar. Hon har redan klättrat högt upp i toppen och jag undrar om jag vågar följa med. Jag ser hennes underbara mod och självklara glädje och förstår vad hon menade. Jag vet att hon har rätt. Jag har glömt bort att leka. Och hon påminner mig om hur lätt livet kan vara att leka. Att leva. Jag andas in. Och börjar klättra.

Ljus

Jag ser henne framför mig. Hon står liten. Rädd.

 Jag ser henne sluta sig. Liksom stängas.

Jag ser hur hon lämnar sin kropp som ett skal. Liksom rör sig ovanför. Runtomkring.

Hör inte längre det hon inte orkar höra. Ser inte längre det som skrämmer.
Hon är lätt. Fri. Obekymrad. Jag säger till henne att jag förstår. Jag vet hur ont det gör. Jag vet att det är svårt att vara ensam i det som gör ont. Rädd. Och jag säger till henne att jag är här nu. Jag är här och hon kommer aldrig att vara ensam igen. Jag tar hennes hand och ber henne komma tillbaka. Jag säger henne att hon inte kan leva utan sin kropp.  Att hon är människa och en människa behöver sin hud. Jag säger att hennes kropp håller henne på jorden och det är bra. För det är här hon hör hemma. Det är här hon måste vara. Hon tvekar. Hon har det bra där hon är, och vågar inte riktigt.

Jag håller hennes hand. Hon tittar på mig. Frågande. Jag håller hennes hand och ser hur hon närmar sig. Kommer tillbaka. Tillbaka in i sig. Jag håller hennes hand och hon återerövrar sin kropp. Jag håller hennes hand och hon andas. Jag ser hur hon börjar lysa. Först ett litet svagt ljus djupt inne. Sen större. Starkare. Och snart lyser hon som en stjärna på natthimlen. Jag håller hennes hand och jag ser hur ljuset bildar en sköld. Den omger henne och de kommer inte längre in. Det som sårar. Det som skrämmer. De passerar förbi och hon behöver inte se dem. Jag håller hennes hand. Hon är tillbaka. Jag håller hennes hand.

Hon och jag

Vi ligger och tittar på stjärnorna hon och jag. 

Hon tycker om natthimlen. Tycker om mörkret och tystnaden.

Hon frågar mig saker. Vill veta allt. Om livet. Om tyngden på hennes axlar. Om känslan att vara annorlunda. Inte tillräcklig och ändå alldeles för mycket. Hon undrar om det alltid kommer att vara så. Kännas så. Och jag svarar henne.

Säger att det är så. Att det alltid kommer att vara så.

Men, säger jag sakta, hon kommer att hitta sina. De som älskar henne så som hon är. Fast hon är för lite och för mycket. Som har sina egna knasigheter. Sina egna besynnerligheter. Jag säger henne att det alltid kommer att vara så. Men det blir lätt att leva med. För hon kommer att kunna välja. Och välja bort. Och hon kommer att se att hon är vacker. Och stark. Och att det kommer en tid när hon också kommer att våga vara liten och rädd, och det kommer att finnas nån som tar emot. Hon kommer att känna sig hemma.

Och jag säger henne att jag finns där för henne. I varje steg hon tar finns jag redan där. Jag håller hennes hand när det är svårt. Sitter alldeles intill när det inte finns nån annan där. Jag finns där. Säger jag och tar hennes hand. Hon tar min. Så ligger vi där en stund och håller varandras händer. Hennes lilla sjuåriga hand. Min jordiga trädgårdshand. Och vi vet att vi är ett. Vi är ett och samma och det finns inget då och det finns inget sen. För hon är jag och jag är hon och vi delar sorgen. Smärtan. Ångesten. Glädjen. Styrkan. Modet.

Jag är hon och hon är jag och vi ligger under stjärnhimlen medan Orion reser sig över våra huvuden och natten glider in. 

Och jag håller hennes hand.