Jorden ropar tyst

Kallt ute. Blåsväder. Regn. 

Ligger i soffan. Lyssnar på regnet och vet att jag måste vara här.

Vila igen. För att allt som varit blivit för mycket. För att ungar som kommit hem och ungar som åkt iväg och planer som måste planeras klart tagit all energi som fanns. 

Vet att det kommer. Rastlösheten. Obehaget. Och den stora tröttheten. Som om veckan som varit var ett maraton i vildmarken och min trötta kropp sprungit en evighet. 

Vila.

Tar upp boken från bibban igår. Börjar läsa. Börjar gråta. Och kan inte sluta. Läser i timmar medan tårarna sprutar. Om känsliga barn som slutar äta. Om trasiga människor i en trasig värld. Och om att våga må skit. Läser om allt det där som snurrar i mig. Om kunskap som finns, men saknar viljan att förstå. Om hur vi vet, vet, vet att det är på väg att falla ihop. Att några tar för mycket och alla får ta smällen. Om hur några procent äger nästan allt och gör profit på våra gemensamma tillgångar. Tar slut på våra reserver, förgiftar våra regn och kalhugger vår skogar. Vi vet, vet, vet att det inte går. 

Inte konstigt då. Att människor går sönder. 

Jorden ropar tyst som bara jorden kan ropa. I våra öron, våra kroppar. I våra lungor.

Går det att vara frisk i en värld som är trasig?