När alla barnen tagit pappan med sig och kört iväg. Hemma ensam mellan resor till Helsingfors. I det stora vimlet av växter, träd, fåglar, insekter. Blommor som blommar och blommor som doftar. Tid att sitta alldeles stilla och lyssna. Lära känna ljuden i buskarna. I trädkronorna. Ligga alldeles stilla i gungan och se om blåmesen vågar sig nära. Sitta i syrénen och möta blickar med den alldeles lilla rödhaken som inte är röd om hakan ännu. Ligga i gungan alldeles länge, utan att tänka på tvätt, eller disk, eller mat som ska lagas. Ligga i gungan och vila kroppen som inte alls vill och helst säger nej. Acceptera. Att det är så det är just nu och att det inget finns att göra åt saken annat än att lyssna på den där kroppen och göra som den säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar